Tyckte precis att jag såg ett bekant ansikte lite snabbt på tv´n.
Rusade in på hemsidan för att kolla om jag hade rätt...  Det hade jag!

Så. Nästa vecka ska världens underbaraste  veterinär visa upp sig i tv.

Inte på det sättet man trodde, men det är skit samma...

Jag överdriver inte när jag säger att hon är den underbaraste av alla.
Jag saknar henne, massor. Henne kunde man ringa dygnet runt, hon hade ALLTID tid.

Kunde hon inte komma till mig så tyckte hon jag skulle komma hem och prata med henne och få mediciner direkt i handen istället med motiveringen "jag har ju medicinerna hemma och jag har precis satt på kaffe" haha.

Jag hade tidigare en häst vid namn Lucky. Tyvärr är han såld.
När han kom till mig första gången (ägde inte honom då utan tog bara hand om honom åt en annan) så var han nykastrerad. Det uppstod komplikationer, men sen visade det sig att ägaren hade glömt försäkra honom... Vi snackar inte några små kostnader.. Vad gör hon? Jo, hon kör inom stallet flera gånger i veckan för att kolla honom...kostnadsfritt. Vi trodde inte han skulle klara sig, men tji! 2 månader senare var han helt återställd.

Det var henne jag ringde först när Misse, min dåvarande häst, fick avlivas akut. Det var hon som stöttade mig alla månader, som även den gången ställde upp dygnet runt. Det var hon som fick skälla på alla som bröt mot isoleringen, det var hon som dumpade av droppåsar då och då för att Misse skulle få i sig vatten (jag var inte välkommen till djursjukhuset pga ev. smittorisk - så vi fick kämpa vidare i stallet).
Det var hon som till slut hittade felet på honom, trots att alla möjliga veterinärer och djursjukhus som försökt utreda allt.

Finns så mycket....

Hon har stöttat mig Massor. Både i glädje och sorg.

Hon har lärt mig Otroligt mycket under alla år. Det är tack vare henne jag har den kunskap jag har (och den är inte Liten! om jag får vara ego).

Jag avgudar denna människa.

Dessutom...

Hon tycker att jag allvarligt ska överväga tanken på att bli veterinär ;).

Tyvärr finns vi numera långt ifrån varandra...
Jag kommer aldrig att träffa på en veterinär som henne igen. Aldrig.

Ja det är ett ord som ofta dyker upp i både skrift och tal när det gäller mig.

Jag ÄR trött.
På många sätt.

I många olika sammanhang.

Men inte funkar det.

Istället ska människor ha mycket.
Hela tiden.
Varför av just mig?

Jag orkar inte.

Jag vill inte.

Men inte fan går det hem.

Sällan. Om inte aldrig.

Nu är jag trött på människor så det både räcker och blir över.

Hur orkar alla?

Jag gör det då rakt inte.

Jag gjorde, men även jag har en gräns.

När man inte orkar med sig själv, hur ska man då kunna finnas för andra dygnets alla timmar?

Ingen inspiration överhuvudtaget...

Vad ska jag äta ikväll?

Tänk på att operation gå-ner-fem-kilo pågår just nu.

Denna dagen går i städandets och handlandets tecken (alltså behöver jag lite tips Nu, innan jag ska gå iväg *fjäsk*).

I övrigt kan ni väl vara snälla och göra som jag, sända varma snälla tankar till stallägaren så hon ringer och säger; Jag fodrar ikväll!

;)

Pissväder...