Grubblar, precis som jag gjort hela eftermiddagen. Dagen som började ganska bra, trots grått väder. Kom till stallet halv sju, möttes av fem hästar som utstrålar så mycket kärlek så man knappt tror det är verkligt.

Detta djur är den bästa medicinen som finns. Inget kan göra mig så glad!

Men även oerhört ledsen. Min stora fux fick tårar i sin man idag, och precis som vanligt ska han stå med mulen i ansiktet på mig. Han är mycket speciell, hans sätt att visa hur mycket man betyder för honom är något jag aldrig någonsin skådat. Underbara lilla häst...

Sen tog rädslan över.
Vad händer om jag blir helt ensam? Vad gör jag då?

Känslor jag aldrig upplevt.

Bara tvärtom.
Vad händer om alla blir ensamma? Vad gör de då? Om jag försvinner?
Blir det någon förändring alls?

Ångest i själen, en stillsam panik.

Tårar har runnit i mängder idag.
Det är så många jag saknar. Så många som har lämnat mig ensam.

Hur kommer man över det? Gör man det överhuvudtaget?
Det bleknar med tiden, jag vet. Men det har snart gått 11 år... Trots detta kan jag när som helst ställa mig och gallskrika. Varför gjorde han så här? Varför gjorde Alla så här?
Sanden i timglaset  började rinna ut..för livet.

Jag blev ensam! Ska det vara så förbannat svårt att förstå?

:'(

Hoppas det dröjer, tills jag får uppleva samma känsla igen.

Ska iväg nästa vecka.

Men jag tror jag ska ta en tur till ett annat ställe också, tror jag behöver det. Många år sen jag var där sist, länge sen jag satt och funderade, länge sen jag satt där och grät ut min ångest. Var där dagligen i flera år, sen föll det bort, jag var tvungen att släppa taget. Men jag ville inte följa hjärnan, hjärtat är alltid en enklare väg att gå...men på något märkligt sätt blev det så ändå. Vet inte om jag ska vara tacksam över det, eller om jag ska banna mig själv - jag får inte glömma!

Eller får jag det?
Men jag vill inte!

Måste jag släppa taget?

Jag vill inte!

Men innerst inne vet jag...den innersta rösten, den gnager...men jag vågar inte göra så, för vad händer då? Jag vet inte eftersom jag inte gjort det. Ingen annan heller, för det är aldrig samma känsla för två individer.

Allt skratt, alla tårar.
Alla minnen!

Men det tog slut. Ett tvärt slut.

Du försvann.

Jag frågar mig varje dag, varför?
Jag vill ha ett svar, jag vill veta!

Är det så svårt att förstå?!

Det var liksom...vi.
Vi mot alla andra.
Fy fan för dig!
Hur kunde du!

Vår hemlighet, den blev min hemlighet.

Vem ska jag dela den med nu?

Det är ju ingen som förstår.

Idag saknar jag havet från där jag en gång bodde...vackert även i Februari månad...

Mitt hjärta blöder. Bit för bit gnags det sönder.

Snälla, jag ber dig. Om vad, det vet du. Bara du.

   
Tankar. Minnen. Tårar. Ångest. Ilska.

Det blåser kallt ända hit, precis som det gjorde då.

Sommar eller höst, allt var detsamma.

Inte ens färgerna betydde något.

Hela min framtid skrek..

Sparkade undan dina fötter, drog upp dina rötter…precis som du gjorde med mig.

Jag tvingade mig själv att se på.
Vi föll båda två… 

Önskar få frågan, saknar du mig?
Det gör jag, men det är så komplicerat, det handlar om så mycket mera.

Är det personen eller händelserna jag saknar?

Jag vet inte.

Är det bara jag som vet, att det finns en verklighet?

Som handlar om så mycket mera.

Det är så komplicerat.

För mig.

Var det jag som plågade dig?

Eller var jag den som blev plågad?

Finns inga ord.

Vet inte var du finns, vad du gör, eller om du ens lever…  

Jag blir galen!

Varför ska det alltid hända något när jag är i farten?

Det slår tamejfan Aldrig fel.

Stopp i avloppet i köket.
Hepp! Proppmedel...noll reaktion trots upprepade försök.

Nåja, släppa ut vattnet var det ja...
Fram med hink; bara att sätta igång!

(här började jag hulka av bara Tanken på vad jag skulle få se..)
 

Vad jag dock missade var att jag ju faktiskt haft just proppmedel!
Och alla som använt det någon gång i sitt liv vet, precis som jag, att det är varningstexter överallt - det är liksom frätande. Först kände jag inget, sen kände jag av det kan jag lova..... Pekfingret är ett stort sår, spruckit överallt, hade ett litet sår (kattjävel) på ett annat finger och det ser Verkligen inte fint ut nu. Torr som fnöske och huden kryllar ihop sig. Kul kul kul. 

Nåja, då sprang jag iväg och köpte engångshandskar (behöver ju inte göra saken Värre iaf genom att göra det utan) och lite annat smått och gått...död åt proppjävlarna!
Ringde Mie på vägen från affären, hon bara garvade åt mina inhandlade varor..men va fan..hellre för mycket än för lite liksom ;).

När vi pratade skulle jag få bort det sista vattnet. AJ! Snacka om tabbe, jag hade glömt bort engångshandskarna jag köpt..tror jag skrek nånting i stil med "aaaaaaaaj" i Mies öra och sprang fort som fan ut på toa för att skölja av händerna. Tillbaka till köket...näe..men fan då...jag hade nog i ett svagt ögonblick av smärta råkat ta bort hinken = vatten i hela jävla köket :S.

Suck.

Nähä...om man skulle ta och plocka bort rören då? Jajemen!

Sagt och gjort, eller ja det var Lättare sagt än gjort kan jag lova... Någon idiot som har fixat där tidigare har skruvat så allt sitter i fel spår ) helt jävla omöjligt att få upp för mig som har så mkt nedsatt känsel i armarna.
Men..hehe...kom på en liten briljant idé och lyckades få ut alla rören på en gång. Det blev typ jättetomt där inne ;).

Sköljde igenom allt och det..eh..fanns mycket svart oidentiferbart innehåll kan jag lova (hulkning nr 2,10 och 100 kom här). Trodde jag var klar här! På med allt igen. Men sen så...

FAN.

Fortfarande problem.

Det sitter låååångt ner i rören...fan fan fan...jag är inte glad.

Blir till att ringa hyresvärden när jag kommer hem från stallet. Suck.
Kul. Kan inte ens diska...och f*n vet när jag kan få hjälp med detta. Helg :/.

Innan garvade jag som aldrig förr åt det här, men nu är jag bara ledsen.
Jag orkar inte med sånt här skit nu, det kom väldigt olämpligt :'(.

Så skulle man lätt och enkelt kunna förklara att det är.

...betyder väldigt mycket för mig.

Men inte bara för mig!

Lögner som sprids eskalerar ofta tills de blir enormt stora och får proportioner som kan sänka vilken människa som helst. Framförallt psykiskt. Jag har varit knäckt, fullständigt under isen. Faktum är att jag fortfarande inte har hämtat mig och nojjar fortfarande över att göra fel.

Jag visste.
Vi visste.

Men det visste inte alla andra...

Nu vet vi!

Detta är vad jag velat höra, vad jag har velat få fram, men jag har inte blivit lyssnad på. Nu höll jag på och skriva "varför?" igen som jag brukar, men det blir det inte denna gången. För svaret vet jag reda, på varför människor inte orkar leta upp och söka reda på den korrekta informationen.

Att få bekräftelse från högsta topp, det betyder mer än någonting annat.

Allt, på grund av en lögn. Som spreds för vinden.

Nu faller allt på plats...

Det ägnas till Mie, som just nu är på sjukhuset.

Väntar spänt på nästa samtal, där jag får veta hur jävla illa det blivit :'(-

Ja du, nu har vi lyckats med en klassiker båda två!
"Detta händer andra men aldrig mig"...

Alla tankar och energi mot Småland

Förtvivlad.
Ett händelseförlopp vänds inte så lätt, och inte utan starka krafter.
Jag vet att det inte är så lätt att vara stark varje dag. 

Jag skriker högt, men det hörs inte ett ljud.
Inte en min syns, för jag har övat många gånger på den här känslan nu.
Snart landar jag, där jag varit förut.

Le mer när du kan, och orkar.

Det mesta har gått snett, fel och problem - i ett.

Allt jag gör idag käns som en riktig bedrift.
Många saker, mycket detaljer, mycket tid över för tänkande.

Men det ger vare sig guldmedalj eller någon fanfar.

Innerst inne är jag en optimist.

Vill tro, och det har fungerat ganska bra under lång tid, men jag är rädd att båten tippar.

Jag har en trygghet inom mig, men som jag just nu inte kan förmedla.
Dörren är låst. Nyckeln finner jag inte..

Mycket har hänt idag, mycket mer kommer att ske.

Detaljer, stora och små, allt på plats, allt klart...sen.

Fantasi, kanske drömmar.
Ibland dyker det upp människor som jag inte sett eller tänkt på, på väldigt länge. Plötsligt gör de sig bektanta, via drömmar. Men varför?
Det gör ont, river och tårarna rinner.
Jag orkar inte.

Låt mig vara!

Det är förvånande att det finns så många människor som går genom livet, utan att någonsin märka att ens känslor för andra människor till stor del bestäms av ens känslor för sig själv. Trivs man inte med sig själv, trivs man inte med andra. En balansgång, som jag inte kan reda ut..

Det är bara den människa som är säker på sin egen identitet och sitt eget jag som kan tillåta andra människor att vara annorlunda och unika.

Det är även de människorna som förstår och uppskattar denna säregenhet hos andra.

Jag har lite dålig humor...