Grubblar, precis som jag gjort hela eftermiddagen. Dagen som började ganska bra, trots grått väder. Kom till stallet halv sju, möttes av fem hästar som utstrålar så mycket kärlek så man knappt tror det är verkligt.

Detta djur är den bästa medicinen som finns. Inget kan göra mig så glad!

Men även oerhört ledsen. Min stora fux fick tårar i sin man idag, och precis som vanligt ska han stå med mulen i ansiktet på mig. Han är mycket speciell, hans sätt att visa hur mycket man betyder för honom är något jag aldrig någonsin skådat. Underbara lilla häst...

Sen tog rädslan över.
Vad händer om jag blir helt ensam? Vad gör jag då?

Känslor jag aldrig upplevt.

Bara tvärtom.
Vad händer om alla blir ensamma? Vad gör de då? Om jag försvinner?
Blir det någon förändring alls?

Ångest i själen, en stillsam panik.

Tårar har runnit i mängder idag.
Det är så många jag saknar. Så många som har lämnat mig ensam.

Hur kommer man över det? Gör man det överhuvudtaget?
Det bleknar med tiden, jag vet. Men det har snart gått 11 år... Trots detta kan jag när som helst ställa mig och gallskrika. Varför gjorde han så här? Varför gjorde Alla så här?
Sanden i timglaset  började rinna ut..för livet.

Jag blev ensam! Ska det vara så förbannat svårt att förstå?

:'(

Hoppas det dröjer, tills jag får uppleva samma känsla igen.

Ska iväg nästa vecka.

Men jag tror jag ska ta en tur till ett annat ställe också, tror jag behöver det. Många år sen jag var där sist, länge sen jag satt och funderade, länge sen jag satt där och grät ut min ångest. Var där dagligen i flera år, sen föll det bort, jag var tvungen att släppa taget. Men jag ville inte följa hjärnan, hjärtat är alltid en enklare väg att gå...men på något märkligt sätt blev det så ändå. Vet inte om jag ska vara tacksam över det, eller om jag ska banna mig själv - jag får inte glömma!

Eller får jag det?
Men jag vill inte!

Måste jag släppa taget?

Jag vill inte!

Men innerst inne vet jag...den innersta rösten, den gnager...men jag vågar inte göra så, för vad händer då? Jag vet inte eftersom jag inte gjort det. Ingen annan heller, för det är aldrig samma känsla för två individer.

Allt skratt, alla tårar.
Alla minnen!

Men det tog slut. Ett tvärt slut.

Du försvann.

Jag frågar mig varje dag, varför?
Jag vill ha ett svar, jag vill veta!

Är det så svårt att förstå?!

Det var liksom...vi.
Vi mot alla andra.
Fy fan för dig!
Hur kunde du!

Vår hemlighet, den blev min hemlighet.

Vem ska jag dela den med nu?

Det är ju ingen som förstår.

Idag saknar jag havet från där jag en gång bodde...vackert även i Februari månad...

Mitt hjärta blöder. Bit för bit gnags det sönder.

Snälla, jag ber dig. Om vad, det vet du. Bara du.

 

Mie

7 februari 2009 21:10

Du skriver vackert.
Men all denna smärta.....
Kan jag hjälpa?
Ta bort det onda?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av en slump hamnade jag här igen, skulle ha tag i en sak...och ser att jag ha ju en hel del människor som fortfarande ramlar in här. Trots att jag inte skrivit på...länge?   Jag har en ny blogg sen lång tid tillbaka, välkomna dit istället!   ...

Jag har en ny blogg sen en tid tillbaka och jag trivs ypperligt där. Dock fick jag för mig att logga in här idag, var läääänge sen sist...vips upptäckte jag förnyelser. Bland annat att man kan kolla ip-nummer på kommentarer.   Så nu vet jag, ve...

Och den lär väl spridas på ett eller annat sätt antar jag. Annars får ni intresserade fråga. ...

Funderar på att lägga ner bloggen.

Jisses, fan med prylar jag har...   Letade efter skruvar och spikar innan, jag visste att jag hade det någonstans. Frågar Carola..."eh, i en låda i hörnan". Jo men tjena vad mycket hjälp jag fick där! Pah. Gissa hur många lådor jag har i hörnorna? Me...