Blev inspirerad av Lina, även uppmuntrad till att skriva, en beskrivning av mig själv. En personlig tolkning, som kanske inte ens är likadan som alla andra tycker och anser om mig. Men vad tusan gör det?

Så...vem är jag?

*tar ett djupt andetag*

(och nu muppar sig mitt internet, så jag får spara allt innan det försvinner ;) *fortsättning följer* )

Det var med tunga steg jag gick till stallet nu ikväll. Ont i hjärtat kan man lugnt säga, tårarna var inte långt borta. Anledningen till varför, kommer nedan...

När jag stod och kliade på shettisfölen bara några hundra meter från våra hagar så såg jag i ögonvrån att det stod en bil vid infarten till gården. Tänkte inte på det, förräns jag såg något litet springa omkring. Barn! Jo, det är väl ok, tanterna (hästarna alltså ) uppskattar en massa kliande, även från okända människor.

Väl framme ser jag en mamma med två barn, en liten pojke och en gudomligt söt liten tjej. De stod med varsin liten plasthink, fulla med morötter och äpplen . Mamman såg genast nervös ut när hon insåg att hästarna hörde hemma i det stallet vi hyr...frågade lite nervöst om det var okej att ge hästarna lite godis? De hästarna de brukade ge var inte ute i hagen. Hm, egentligen är det inte ok, men självklart kan jag inte säga nej - framförallt inte till barn .

Vi står och pratar lite allmänt när pojken, i runt 5-årsåldern, allvarligt utbrister "Mamma den hästen ska flytta imorgon". Mamman skrattar och säger till honom att så kan man ju inte säga. Varpå han säger att "jo, det säger den". Vid detta laget skruvade mamman på sig och sa lite barskt att så får man inte säga, den stora flickan (jag ) kunde bli ledsen om man säger så!

Då säger han "Den andra hästen ska också flytta". Mamman vänder sig mot mig och ursäktar sig...

Då kan jag (som log redan vid första uttalandet) inte låta bli och säga att det faktiskt stämmer, båda hästarna ska åka iväg imorgon. Den ena till sin ägare och den andra blev i förra veckan såld.
Behöver jag säga att mamman blir kritvit i ansiktet?



Min tråkiga och tårframkallande kväll fick mig helt plötsligt att le .

Undrar vad som rör sig i mammans huvud?

Japp. Igen.

Den  jag har nu har jag lyckats hålla vid liv i hela 3 månader. Wow.
Men nu är den typ död. Mår i alla fall inte så bra, alls, har det visat sig (ber om ursäkt om det är någon som ringt mig men inte har kommit fram, det har helt enkelt inte funkat). Kanske därför telefonen har varit väldigt tyst sista veckan....?? Inte tänkt på det idag förräns jag fick veta att den har muppat sig.

Nåja.

Jag började leta och hittade den Perfekta! Med GPS! Seriöst, hur perfekt hade det inte varit till mig? Som går vilse till Coop?

Men insåg mina begränsningar och NEJ, det var för mycket pengar.

Alltså skriker jag på msn till Lina.
HELP!

Naturligtvis fick jag hjälp.
Det blev en sån här :)

Lila! Den eller blå...blå var skitful.