Grubblar, precis som jag gjort hela eftermiddagen. Dagen som började ganska bra, trots grått väder. Kom till stallet halv sju, möttes av fem hästar som utstrålar så mycket kärlek så man knappt tror det är verkligt.

Detta djur är den bästa medicinen som finns. Inget kan göra mig så glad!

Men även oerhört ledsen. Min stora fux fick tårar i sin man idag, och precis som vanligt ska han stå med mulen i ansiktet på mig. Han är mycket speciell, hans sätt att visa hur mycket man betyder för honom är något jag aldrig någonsin skådat. Underbara lilla häst...

Sen tog rädslan över.
Vad händer om jag blir helt ensam? Vad gör jag då?

Känslor jag aldrig upplevt.

Bara tvärtom.
Vad händer om alla blir ensamma? Vad gör de då? Om jag försvinner?
Blir det någon förändring alls?

Ångest i själen, en stillsam panik.

Tårar har runnit i mängder idag.
Det är så många jag saknar. Så många som har lämnat mig ensam.

Hur kommer man över det? Gör man det överhuvudtaget?
Det bleknar med tiden, jag vet. Men det har snart gått 11 år... Trots detta kan jag när som helst ställa mig och gallskrika. Varför gjorde han så här? Varför gjorde Alla så här?
Sanden i timglaset  började rinna ut..för livet.

Jag blev ensam! Ska det vara så förbannat svårt att förstå?

:'(

Hoppas det dröjer, tills jag får uppleva samma känsla igen.

Ska iväg nästa vecka.

Men jag tror jag ska ta en tur till ett annat ställe också, tror jag behöver det. Många år sen jag var där sist, länge sen jag satt och funderade, länge sen jag satt där och grät ut min ångest. Var där dagligen i flera år, sen föll det bort, jag var tvungen att släppa taget. Men jag ville inte följa hjärnan, hjärtat är alltid en enklare väg att gå...men på något märkligt sätt blev det så ändå. Vet inte om jag ska vara tacksam över det, eller om jag ska banna mig själv - jag får inte glömma!

Eller får jag det?
Men jag vill inte!

Måste jag släppa taget?

Jag vill inte!

Men innerst inne vet jag...den innersta rösten, den gnager...men jag vågar inte göra så, för vad händer då? Jag vet inte eftersom jag inte gjort det. Ingen annan heller, för det är aldrig samma känsla för två individer.

Allt skratt, alla tårar.
Alla minnen!

Men det tog slut. Ett tvärt slut.

Du försvann.

Jag frågar mig varje dag, varför?
Jag vill ha ett svar, jag vill veta!

Är det så svårt att förstå?!

Det var liksom...vi.
Vi mot alla andra.
Fy fan för dig!
Hur kunde du!

Vår hemlighet, den blev min hemlighet.

Vem ska jag dela den med nu?

Det är ju ingen som förstår.

Idag saknar jag havet från där jag en gång bodde...vackert även i Februari månad...

Mitt hjärta blöder. Bit för bit gnags det sönder.

Snälla, jag ber dig. Om vad, det vet du. Bara du.

   
Tankar. Minnen. Tårar. Ångest. Ilska.

Det blåser kallt ända hit, precis som det gjorde då.

Sommar eller höst, allt var detsamma.

Inte ens färgerna betydde något.

Hela min framtid skrek..

Sparkade undan dina fötter, drog upp dina rötter…precis som du gjorde med mig.

Jag tvingade mig själv att se på.
Vi föll båda två… 

Önskar få frågan, saknar du mig?
Det gör jag, men det är så komplicerat, det handlar om så mycket mera.

Är det personen eller händelserna jag saknar?

Jag vet inte.

Är det bara jag som vet, att det finns en verklighet?

Som handlar om så mycket mera.

Det är så komplicerat.

För mig.

Var det jag som plågade dig?

Eller var jag den som blev plågad?

Finns inga ord.

Vet inte var du finns, vad du gör, eller om du ens lever…