Lina

5 april 2009 20:22

För mig finns du alltid, varje dag, och jämt!

Önskar vi bodde närmare varandra, så att jag kunde finnas där och inte skuffa in dig i ett hörn.

Lina

5 april 2009 20:24

Och föresten, så har du en utmaning i min blogg.

Carola

5 april 2009 20:38

Men..varför känner du dig undanskuffad då?

Jenny

5 april 2009 21:01

Vad jag än skriver blir det skit av det...mycket jag vill ha fram, men det är inte lätt att få ner i skrift. Men mkt kortfattat;

Känslan av att duga när det väl gäller, men sen när en annan helt plötsligt råkar må dåligt - då är det inte lika intressant längre. Detta är jag förbaskat ledsen över.

Jag klarar mig själv, det är inte det allt handlar om, men en fråga - det är väl inte för mycket begärt? Eller är det?

Jag har i ett par dagar haft känslan av att jag är "mindre värd" (i brist på annat ord), jag är inte intressant längre...eller hur jag nu ska förklara det. Det är skitsvårt, och förmodligen har jag nu ara svamlat..:S

Idag tog det stopp. Totalkraschen som som ett brev på posten. Då blir det, som vanligt, jävligt tyst. Vilket, återigen, gör mig väldigt väldigt ledsen. Inåt sett.

Carola

5 april 2009 21:14

Hm..

Kan det vara, (Jag bara spånar) Att detta är något du tror, att ingen bryr sig, utan att det faktiskt är så?

Som igår, jag skickade sms till folk (Inte bara dig) men fick inte ett svar på hela dagen..Jahapp, tänkte jag direkt..o skapade en massa hjärnmonster om hur alla bara skiter i mig, men sen på kvällen och idag fick jag ju svart på vitt att så var inte fallet.

Människor lever sina egna liv, kontakter är ibland mer intensiva, ibland mindre intensiva, jag vet själv nu, vi har katastrofalt mkt att göra, allt jobb plus barnen plus häsgtarna plus allt som ska packas upp plus alla foton som ska tas plus allt som ska städas plus Simons alla resor plus alla som ska komma o ägta i påsk.

Jag känner då...jag räcker inte till liksom...knappt ens för att fråga MIG SJÄLV..Hur mår du?

Svårt det där...

Jenny

5 april 2009 21:33

Tro och inte tro...ja, jag vet faktiskt inte riktigt?! Ibland blir jag lite rädd för mig själv, för att jag itne förstår vad jag läser.


Jag skäms lite faktiskt, men som jag sa till dig i förmiddags så såg jag inte dina sms förrän sent igår kväll :S (du hade strypt mig om jag svarat vid ett i natt ;p). Jag som brukar ha mobilen inte många cm från mig :D.


Självklart har alla fullt upp, alltid - alltid upptagen med något. Så är det ju bara :). Precis som jag har det.


Nej, det är lite lätt det där...håller jag absolut med om.


Jag hoppas inte du tog åt dig av inlägget, för det var inte alls min mening :).


Hm..läge för ett inlägg till känner jag...

Lina

5 april 2009 21:39

Jag känner igen den känsla du beskriver, så känner jag mest alltid och jämnt. Jag blir så jävla förbannad och ledsen och känner mig ensam in emellanåt, men jag tror... att det mest är ett sätt för mig att FÅ UT all den där jävla frustrationen som sitter i mig.

Jag är mycket svår att prata med när jag mår dåligt, jag är svävande, håller mig lite på min kant, ger ett "grinigt" intryck, jag liksom omedvetet trycker bort allt och alla ifrån mig. Och då är det så jävla lätt att se det, inte att jag puchar bort dem, utan att jag blir liksom... ensam. Och då är det så förbannat lätt att bli ARG, ledsen, upprörd, förtvivlad. För då har jag helt plötsligt något riktigt att känna allt detta inför, och då kan jag få ut dessa känslor.

precis som de som mår dåligt i en relation maniskt letar efter grejer att bli förbannad på hos sin partner, eller skäller på alla som vill hjälpa till i omgivningen, man tar ut sin ilska över sin stackars mamma som knappt sagt ett muspip, bara för att man är så frustrerad över livet i allmänhet.

Jag vet inte, jag bara spånar. Jag vet att jag lätt tar till mig detta, och hittar något att vara arg på när jag egentligen bara är trött och utmattad, jag _skapar_ en situation där det är tillåtet för mig att bli riktigt rabiat.

I stunden just nu vill du kanske inte höra detta, men göm undan det, och fundera på det en annan dag. Det vore ju långt ifrån första gången vi var otroligt lika... kanske, kanske... kan även detta vara en likhet?

Mie

6 april 2009 08:37

Känner igen mig i det du skriver....
Har liknande känslor som far igenom skallen.
Det har varit konstiga dagar.
Jag kan känna mig så hejdlöst ensam trots familjen.

En känsla av utanförskap.

Therese

6 april 2009 16:38

Jag känner igen mig. Men många gånger är det nog just att andra har fokus på annat/fullt upp..
Fick du mailet förresten? ;)
Kram!