Imorgon fyller min lilla bebis 4 år...världens bästa häst! *hjärta*

Snart har han funnits hos mig i tre år, underbara år!

Tyvärr kommer jag inte att vara hos honom imorgon, men jag får skicka lite morötter och annat gott med tankens kraft.

Stort GRATTIS lilla vän!
Jag avgudar dig, är så stolt! Den fula ankungen blev en svan...

För några år sen fick jag äta den medicinen och det var vidrigt.
Aldrig mer.

I förrgår natt hände det något som känns lika hemskt.

Fast jag var inte medveten om det, vad det var som var så hemskt så hemskt.

Men när jag såg, och hörde, vad jag sysslat med på natten..

Pratade med läkaren i eftermiddags, ett långt och intressant samtal - men ändå skrämmande! Jag gillar honom helskarpt, en av få under alla år som faktiskt lyssnar och framförallt förstår mina rädslor.

Akutbesök i helgen om det är nödvändigt och han ringer mig igen på måndag för att gå igenom helgen. Skönt..

En förmodad snedtändning på medicinerna. En ganska illa sådan, samt  farligt, eftersom jag är helt ensam. Men minsta lilla som är konstigt, har jag lovat att åka in akut.

Jag får inte ta alla medicinerna nu...lovade det...men fan vet om jag kan hålla det...

Min mardröm är att det händer en gång till, och att jag öppnar ytterdörren och katterna kommer ut. Snälla snälla, säg att det inte kommer att hända - någonsin!

Är ledig från stallet, hela helgen om jag vill det. Vilket jag tänker vara.

Tack för hjälpen med det Mie!

Jag hade inte fixat de samtalen själv idag.

ML. Underbara vän. Tack för allt stöd! Du är underbar!

Till alla andra...förlåt att jag skrämts. Inte för att jag har kunnat styra det själv, men ändå, jag har inte varit med och uppdaterat som jag borde. Jag har skrämt mig själv och är fortfarande rädd. Mest rädd för att vara ensam i den dimma jag befinner mig i, den är obehaglig, men ändå bättre än tidigare idag.

Hoppas på att få en lugn natt nu. Det behöver jag, verkligen.
Är trött, så innerligt trött...tredje dygnet nu som jag går omkring i ett vakum. Soffan och sängen är nu min plats här hemma. Var för en stund sen iväg för att köpa lite "tycka synd om", men bara att gå de 100 m till statoil var jobbigt. Så det blir ryggläge ett par dagar till...

Mitt "bubbel-liv" som jag funnits i de sista dagarna har blivit ett riktigt liv...

Något jag inte vill vara med om fler gånger...

Väntar på att bli uppringd.

Men telefonen ligger bredvid mig och ringer aldrig.

Panik panik...

Ska jag verkligen behöva åka in akut?

Räckte med att jag pratade med dom igår...

Jag är inte rädd.

Jag är livrädd.

Jag är så trött att jag skulle kunna somna på en sekund, utan några som helst problem. För sömn, det har jag inte fått de sista två nätterna (inte riktig sådan iaf..). Problemet är att jag inte vågar sova, av förklarliga skäl...

Vad är det som hänt?
Eller händer?

Går det över?

Hur ska det gå över?

Hjälp :(