"De blåste hårda vindar den dag som de blev till,
ogräs blev den kallad, kalla vad man vill
Den kraft som de besitter, den knäcker hård betong
Den avundas av plantan på var köksbalkong.
Den frihet som den äger som tar dig vart den vill
Den retar alla andra som måste växa still.
Den kluvenhet som skapats av mask och rosor född,
är signum för dens styrka välväxt inte gödd.
Hur marken än är danad , den växer lika väl,
och i den gula blomman finns en kraftfull själ."

- Okänd

Livet som travhäst sätter sina spår, det är ett tufft liv.
Sen kommer dagen, när det är slut, när allt blir för jobbigt.

Jag som hade lovat vara med och hålla honom...men det blev så akut, så de hade ordnat det ändå. Önskar så att jag hade varit där nu...

Sov så gott lilla Fisen, hälsa våra änglar...

:'(

En "glömd" fobi, en sån som folk inte pratade om tidigare, men som har blivit mer och mer öppen de senaste åren. Men ändå, finns det många som inte kan förstå hur man kan ha en sån här fobi.

Jag har den. Det är otroligt jobbigt.

Många gånger styr den min vardag. Ibland föröker jag släppa på det, och jäklarns vad skönt livet är då...jag kan koppla av en dag, har jag tur - två.

Spyfobi.

Jag har haft den i många år, riktigt när den utvecklades kan jag inte svara på, jag har bara mina misstankar. Men det spelar ingen större roll, för det är här och nu som räknas.

Vintern är ett rent helvete för mig, för det är då det finns i samhället till största delen. Folk håller sig inomhus, där är boven i dramat...det smittar bara via direktkontakt nämligen. Gissa varför jag är ute så mycket?

Handsprit är en kär vän till mig, följer med mig överallt. Jag åker buss ett par timmar om dagen, gissa vilken prövning det är varje dag.......

Med tanke på det... För några veckor sen hörde jag på bussen att en sa att hon varit magsjuk på helgen (detta var 4 dagar senare), jag sitter fortfarande inte på den platsen hon satt på, även om det är den enda lediga. Jag står hellre hela resan. Det låter fjantigt, jag vet - men sån är jag.

På grund av detta har jag även dragit på mig en stor bacillskräck.
Jag har städmani...diska gör jag gärna själv, för tänk om ingen gör det lika noga som jag? För jag har mina invanda rutiner och mönster, väl inplanerade för att allt ska bli så bra som möjligt. Ibland kommer jag på mig själv och tänker på hur jävla dum jag egentligen är - men va fan, är jag rädd så ÄR jag!

Så fort någon säger jag mår illa - skriker min hjärna magjuka!

Affärer är ett helvete för mig. Jag plockar ihop det jag ska och går därifrån. Väl hemma är det handtvätt direkt som gäller. Ordentligt dessutom, jag har mina rutiner och invanda mönster.
Det finns en smittkälla om få tänker på...en väldigt utsatt sak faktiskt. Den är med överallt, och oavsett hur bra handhygien man än har så kan man dra hem de mest konstiga sakerna. Vad jag pratar om? Mobilen! Så den får med jämna mellanrum sin beskräda del av handsprit.

Sommaren då, är det lättare då?

Nej! För då kan man bli matförgiftad, mat är känslig för värme.
Många säger att de går upp så mycket i vikt på sommaren...det gör inte jag. Jag går istället ner ett par kilon. Inte bara på grund av rädsla naturligtvis, jag tycker helt enkelt inte det är gott med mat när det är varmt, får tvinga i mig mat.

Numera äter jag i princip aldrig kött, har slutat med det av nån anledning som jag inte kan svara på. Men När jag åt så köpte jag ju såklart, och alla tipsar om att man ska köpa när det är typ halva priset med kort datum. Aldrig i helvete att jag skulle göra det! Då är det inte nytt. SKA jag köpa, då ska det vara paketerat samma dag.
Så är det faktiskt med alla matvaror, jag kollar maniskt bäst-före-datum. Äter det inte ens samma dag som det ska vara "ok".

Jag blev kontaktad på grund av detta av tidningen (blivit tipsade om mig), men jag bangade ur till slut. För jag skulle åkt en bit, och det var mitt i vintern. Men det var en annan som hoppade på det istället...som kunde prata för oss emetofober - och kanske kan få folk att fatta.

Nio av tio människor hånar mig när jag berättar. Skämtar dessutom gärna om det. Det uppskattas inte av mig överhuvudtaget.

Jag tycker ormar är otroligt vackra djur och hade gärna haft ett par här hemma om jag haft större kunskap om dessa.
Många andra är livrädda för samma sak, men vad har jag för rätt att håna och skratta åt dessa människor - bara för att de är rädda?

Nej, precis. Ingen.

Alla är rädda för något, så är det bara.

Och jag är som sagt, maniskt rädd för att spy.

Antar att det är fler än jag har om har fobier? Kanske ni rent av?