Ofrivilligt.

Skitjobbigt.

Mycket tårar.
Jävligt mycket tårar!

Många telefonsamtal.

Lögner.

Nu har jag varit utan medicinerna i drygt en månad...

Lite då och då har jag "offrat" lagret, när det blivit för tufft.
Men snart är det också slut...

Ni vill inte veta hur det varit.
Hur det ÄR!
För det är inte över på långa vägar.

Hur många gånger jag har...ja, brutit ihop...

Ensam.
Jag har skrikit, men nej...

Men visst, jag erkänner!
Jag tänker be om samma mediciner igen.

Varför?

För jag vill inte vara utan.

Sjukt. Idiotiskt. dumdristigt.

Jag vet!

Men jag behöver för att må bra.

Men det som faktiskt gör mest ont, det är att det bara är ett fåtal människor som bara vid ytterst få gånger faktiskt har frågat hur jag har mått. För jävligt!

Faktiskt.

Hade jag kunat hade jag köpt.

Direkt.

Men det kan jag inte.

Men egentligen vill jag inte.

...kan man inte må bra.

Ibland är det kaos.