Dagen började riktigt dålig.

Positivt var det dock att hästarna blev helt till sig när de såg att det var jag som kom till stallet, har inte sett de på nästan fem dygn. Lycka från båda sidor! Kraftfodret var inte populärt, det skulle klias och pussas mular istället. Klart man ställer upp. Jag har inte varit så här lång tid ifrån hästarna på...flera år faktiskt. Två dygn har varit max, vilket inte har varit roligt, alls. En av mina nackdelar är att jag är kontrollfreak nummer ett.
I söndags kväll blev en av hästarna sparkade i hagen och världens bästa Pernilla skulle ta in hästarna då jag däckat på morgonen, toksjuk. Hon var i alal fall i stallet när det hände och ringde halvt hysterisk "hon blev sparkad!"...lugn och fin, det är nog ingen fara.."hon hoppar på tre ben!". Hoppsan, det var inte riktigt lika bra.
Samtidigt som jag fick detta beskedet var hyresvärden här då avloppen krånglat som fan så de fick rycka ut... Lite småkaotiskt.

Jag har varje dag frågat om jag ska åka ut, men någonting har ändå sagt mig att nej, stanna i soffan, ta emot rapport på telefon och ta det lugnt för en gångs skull. Så, det har jag gjort.
Som sagt, hrä kommer kontrollen in... Hade hästen varit ok nu om jag åkt ut redan i söndags? Förmodligen inte. Men det är fan inte roligt att se, jag kanske kunde ha gjort något? Misstänker starkt lymfangit, med tanke på att hela benet känns som en stor galla. Hästen ifråga bryr sig dock inte mycket om det, ikväll var hon inte ens stel, vilket hon varit varje dag tidigare. 

Mellandelen av dagen den...slutade i tårar och sömn.

Tankar. På allt, inget och det som blir över.

Dagen avslutades på ungefär samma sätt som den började.

Febern är tillbaka. Jag har ont, det bultar i käken. Och jag skulle ärligt talat nog behöva stanna hemma i soffan ett par dagar till. 5 dagar kvar av antibiotikakuren. Hoppas jag inte behöver en till, eller att jag träffar nån sjuk människa innan dess, jag är ju som en tickande bomb nu och blir smittad för ingenting. Hinner inte bli sjuk.

Dags att sova. Men jag kan erkänna, att jag faktiskt är lite rädd.

Lycka?

Förresten. Alla mina vänner som står ut med att prata med mig i telefon var och varannan dag, tack, ni är guld. Önskar så innerligt att jag en vacker dag kommer att våga berätta. Tack, och ett gäng kramar delas ut.