Lilla vackra, vackra vackra Fröken.

Att knäppa av grimskaftet, pussa på mulen och stänga dörren...det är det värsta jag gjort på mycket mycket länge. Tårarna rann som floder när transporten inte syntes längre...

Men.

Det sa klick direkt, omgående, bara på några sekunder. Vackra stoppade upp mulen i nacken det första hon gjorde, gissa om nya ägaren smälte direkt...? Jag kunde bara le och konstatera att, ja Fröken var nöjd, accepterade det hela fullt ut. Bara detta gjorde oss allihopa mycket glada, det är ju precis så här det ska vara!

Jag fick visa upp mina ridkunskaper, haha, men tydligen blev det ganska bra. Aldrig någonsin har hon lyckats med såna galoppfattningar. Pigg som attan!! Det brukar hon inte vara, inte så här i alla fall. Så vi passade på att rejsa gärnet på stubbåkern... ;). Lycka!

Det blev så rätt! Från första stund.

Men sorgligt... :'(
Precis som alla de andra, så var hon en familjemedlem.

Pernilla, vår ängel. Hon slängde sig gråtfärdig i bilen, för att göra henne skinande blank. Själv klarade jag inte av det, det blev bara för mycket. Redan saknad, både av Carola, mig och de andra hästarna. Ja av allihop faktiskt, pärlan av alla pärlor...så är det bara.

Tufft som fan, men som sagt, mer rätt kunde det inte bli...

Vackra tjejen, vi ses!
Käka några maskrosblad och tänk på oss :)

Nu ska jag hälla i mig lite kaffe, och förhoppningsvis lyckas somna.