Vaknade tvärt, helt utan förvarning. Med en känsla som gjorde att tårarna började rinna. Det händer sällan, jag vaknar inte om jag inte måste på nätterna. Faktum är att man skulle kunna släppa en bomb intill mig och jag hade inte vaknat. Det enda jag kan vakna av, det är mobilen...men denna gången var den inte skyldig.

Det var känslan, så stark, så överväldigande. Från ingenstans, verkligen ingenstans. Pang. Tryckte sig in i mitt medvetna och tog alldeles för mycket plats. Plats som var tänkt för så mycket annat, viktiga saker.

Rädd.

Hur ofta är jag det?

Det kan alla jag känner skriva under på, när jag säger att det sällan är så.
Skulle vilja nämna det som aldrig.
Men nu, just nu, är jag rädd.
För vad? Den som visste..

Fast innerst inne vet jag. Men det är så privat att jag inte ens kan berätta för mina bästa vänner. Det går inte, det är hemskt, fruktansvärt, river sönder mig inifrån. Snart är det den 14:e, tack gode någon för det.

Jag vill inte, jag vågar inte. Men denna gång kan inte jag bestämma, jag måste spela med...

Sängen kallar igen.
Finns inte mycket mer och göra än att torka tårarna, rycka upp sig, ignorera och försöka sova. Som sagt, försöka.

Nattens ord idag blir ett som sällan används av mig numera, närmare bestämt aldrig. Det ordet är hjälp?

Skulle ni kunna läsa andras mail?
Även om ni blev tillsagda Att göra det?

Jag har gjort det några gånger, på uppmaning från människan som använder adressen. Tycker det är lika hemskt varje gång, men är det viktigt så är det, då ställer jag upp.

Men att läsa andras, utan att säga till... ALDRIG!

Just denna situationen är dock enbart pinsam. Men det finns även andra känslor inräknade...ilska, stor ilska. Människan ÄR sjuk i huvudet, nu har jag fått det bekräftat än en gång.

(nej, det är inte min mail det gäller)