"De blåste hårda vindar den dag som de blev till,
ogräs blev den kallad, kalla vad man vill
Den kraft som de besitter, den knäcker hård betong
Den avundas av plantan på var köksbalkong.
Den frihet som den äger som tar dig vart den vill
Den retar alla andra som måste växa still.
Den kluvenhet som skapats av mask och rosor född,
är signum för dens styrka välväxt inte gödd.
Hur marken än är danad , den växer lika väl,
och i den gula blomman finns en kraftfull själ."

- Okänd

Livet som travhäst sätter sina spår, det är ett tufft liv.
Sen kommer dagen, när det är slut, när allt blir för jobbigt.

Jag som hade lovat vara med och hålla honom...men det blev så akut, så de hade ordnat det ändå. Önskar så att jag hade varit där nu...

Sov så gott lilla Fisen, hälsa våra änglar...

:'(

En "glömd" fobi, en sån som folk inte pratade om tidigare, men som har blivit mer och mer öppen de senaste åren. Men ändå, finns det många som inte kan förstå hur man kan ha en sån här fobi.

Jag har den. Det är otroligt jobbigt.

Många gånger styr den min vardag. Ibland föröker jag släppa på det, och jäklarns vad skönt livet är då...jag kan koppla av en dag, har jag tur - två.

Spyfobi.

Jag har haft den i många år, riktigt när den utvecklades kan jag inte svara på, jag har bara mina misstankar. Men det spelar ingen större roll, för det är här och nu som räknas.

Vintern är ett rent helvete för mig, för det är då det finns i samhället till största delen. Folk håller sig inomhus, där är boven i dramat...det smittar bara via direktkontakt nämligen. Gissa varför jag är ute så mycket?

Handsprit är en kär vän till mig, följer med mig överallt. Jag åker buss ett par timmar om dagen, gissa vilken prövning det är varje dag.......

Med tanke på det... För några veckor sen hörde jag på bussen att en sa att hon varit magsjuk på helgen (detta var 4 dagar senare), jag sitter fortfarande inte på den platsen hon satt på, även om det är den enda lediga. Jag står hellre hela resan. Det låter fjantigt, jag vet - men sån är jag.

På grund av detta har jag även dragit på mig en stor bacillskräck.
Jag har städmani...diska gör jag gärna själv, för tänk om ingen gör det lika noga som jag? För jag har mina invanda rutiner och mönster, väl inplanerade för att allt ska bli så bra som möjligt. Ibland kommer jag på mig själv och tänker på hur jävla dum jag egentligen är - men va fan, är jag rädd så ÄR jag!

Så fort någon säger jag mår illa - skriker min hjärna magjuka!

Affärer är ett helvete för mig. Jag plockar ihop det jag ska och går därifrån. Väl hemma är det handtvätt direkt som gäller. Ordentligt dessutom, jag har mina rutiner och invanda mönster.
Det finns en smittkälla om få tänker på...en väldigt utsatt sak faktiskt. Den är med överallt, och oavsett hur bra handhygien man än har så kan man dra hem de mest konstiga sakerna. Vad jag pratar om? Mobilen! Så den får med jämna mellanrum sin beskräda del av handsprit.

Sommaren då, är det lättare då?

Nej! För då kan man bli matförgiftad, mat är känslig för värme.
Många säger att de går upp så mycket i vikt på sommaren...det gör inte jag. Jag går istället ner ett par kilon. Inte bara på grund av rädsla naturligtvis, jag tycker helt enkelt inte det är gott med mat när det är varmt, får tvinga i mig mat.

Numera äter jag i princip aldrig kött, har slutat med det av nån anledning som jag inte kan svara på. Men När jag åt så köpte jag ju såklart, och alla tipsar om att man ska köpa när det är typ halva priset med kort datum. Aldrig i helvete att jag skulle göra det! Då är det inte nytt. SKA jag köpa, då ska det vara paketerat samma dag.
Så är det faktiskt med alla matvaror, jag kollar maniskt bäst-före-datum. Äter det inte ens samma dag som det ska vara "ok".

Jag blev kontaktad på grund av detta av tidningen (blivit tipsade om mig), men jag bangade ur till slut. För jag skulle åkt en bit, och det var mitt i vintern. Men det var en annan som hoppade på det istället...som kunde prata för oss emetofober - och kanske kan få folk att fatta.

Nio av tio människor hånar mig när jag berättar. Skämtar dessutom gärna om det. Det uppskattas inte av mig överhuvudtaget.

Jag tycker ormar är otroligt vackra djur och hade gärna haft ett par här hemma om jag haft större kunskap om dessa.
Många andra är livrädda för samma sak, men vad har jag för rätt att håna och skratta åt dessa människor - bara för att de är rädda?

Nej, precis. Ingen.

Alla är rädda för något, så är det bara.

Och jag är som sagt, maniskt rädd för att spy.

Antar att det är fler än jag har om har fobier? Kanske ni rent av?

Det finns en saknar, som alltid stannar.
Det finns en saknad, som aldrig ger sig av.
En sådan saknad har jag...

För dagens sanning, är att jag hade kunnat vara den idag.

Den som så många andra är.

Stor saknad.
Längtan!

En längtan som är min hemlighet.

Ibland kan det, tdligen, vara positivt med hosta.
Jag hostar, vilket jag alltid gör när jag börjar bli förkyld (normala människor får det i slutet....). I vilket fall som, så hostade jag igår kväll - när jag satt ner. Jag vet att det gör duktigt ont i min rygg och höfter när jag gör det och gör allt jag kan för att undvika det (gissa hur lätt det är?).

Men igår så...rassel! Ja jäklarns. Där släppte det en låsning! Lååångt ner.
Helt plötsligt kan jag röra mitt vänsterben igen ;).

Lycka!

I alla fall för stunden.

Det gör fortfarande förbannat ont, men attans så skönt det kan vara med lite knak. Inte konstigt om jag får låsningar, så som jag snedbelastar för tillfället, eh, har gjort sen mitten av december...

Frågan är ju bara vad grundproblemet är egentligen.

Detta blogginlägg är inte bara utlagt här utan även hos Carola vars länk finns till höger. Jag väljer att lägga ut det även här trots att jag inte skrivit det själv, då jag är högst inblandad i historien då den ena hästen finns i min ägo.
Om intresse för informationen finns (dum fråga, det vet jag ju att det finns) så kan jag meddela att ett par privatmeddelanden på den ovan nämnda sidan ramlade in ganska fort efter det att informationen lades ut, och det är visst fler än vi som reagerat.

Tydligen var detta inte uppskattat på ett visst hästforum, varför är inte så svårt att räkna ut. Men internet är stort, och på min blogg finns det alltid plats. SÅ, varsågoda.

Scenario

Jag fick en häst i gåva för några år sedan, detta var och är en mkt dyrbar gåva då hästen är värdefull på alla sätt, dels på grund av rasen och dels på grund av sin utbildning.

Redan från början blev en del människor i min sk. Bekantskapskrets avundsjuka men inget uttalat sades direkt till mig, dock fick jag höra en hel del på omvägar som såklart inte alltid behöver vara sant.

För två år sedan föddes även en hingstunge i min ägo då jag lånat ett sto att ha som promenad/avelshäst.
Jag bestämde mig ganska snart för att sälja hingstungen och köparen var en mkt nära vän till mig. När ungen var ca 6 mån. sålde jag honom.


En kvinna bodde och hyrde av mig när vi bodde på en större gård, hon tränade och red min gåvohäst och sa varje dag, "jag önskar han var min"

Kvinnan hade affärer med mannen som jag fått hästen av, hon köpte produkter av honom som hon sedan sålde i sin affär.

Vad jag inte visste då, var att hon redan från början matade den förra ägaren med skitsnack om mig och min gåvohäst, att han inte hade det bra hos mig, att det hade varit bättre om HON fått honom, etc.

Detta har visat sig vara ett väl spritt rykte då flera nu har kommit fram och berättat sanningen om vad som egentligen pågått under ett par år.

Kvinnan med affären åkte ut med huvudet före från mitt hem då hon framför mina barn snackat skit om mig samt en massa annat som inte hör detta till, jag bad henne flytta så snart som möjligt.

Nu har jag fått reda på från säker källa att det varit en väl framarbetad plan från kvinnan att hon startklar, bara väntade på fd. ägarens klartecken, för att få lov att åka ner till mig och hämta MIN gåvohäst hem till sig, för att få vara den som hade fått honom.

Ja många frågetecken finns det i denna soppan.

I detta har jag och fd. ägaren mailat om varandra, olyckligtvis har mina mail hamnat i hans spamkorg och han har till en viss del trott på kvinnan, dragit öronen åt sig en bit men NU äntligen konfronterat mig och sagt, ja men Carola, jag trodde på DIG hela tiden, jag var och blev bara osäker.


Det FANNS alltså en plan att åka ner och STJÄLA MIN häst, men storyn är inte slut där.

Stoet jag hade lånat till ridning och avel hade ju fått en trevlig hingstunge som jag hade sålt. Nu visade det sig att kvinnan med affären ÄVEN VILLE HA DENNA HÄST !

Så.

Kvinnan med affären kontaktar den egentliga ägaren till stoet och berättar hur dåligt skött stoet är hos mig, berättar att det är bäst att ta hem stoet och när ägaren ändå tar hem stoet så är det lika bra att ta med hingstungen så kan den få stanna hos kvinnan med affären.

Sagt och gjort, ägarinnan till stoet kontaktar mig och vill ha hem sitt sto.
Planen var(Visste inte vi) att stoet skulle hämtas, tillsammans med sin hingstunge (STJÄLAS ALLTSÅ) och hingstungen skulle lämnas hos kvinnan med affären.
Dessa två planer genomfördes dock ej, dels för att stoet sändes på transport och jag lastade henne själv, dels för att fd. ägaren till den dyrbara hästen äntligen hörde av sig till mig.

MIN fråga i detta är.

Är det straffbart att planera stöld av två hästar?

Om man har vittnen till det, kan jag då polisanmäla?

Nu ÄR ju ingen skada skedd så sett, mer än att skitsnacket från kvinnan med affären VERKLIGEN fördärvat MASSOR av förtroenden, kontakter och affärer.

Hur hade Ni agerat i detta?

Åh, vad STOLT jag är!!!

Han är innebandytränare, och de var iväg och spelade SM...och de kom på sjätte plats.

Hur häftigt är inte det???

Han är så jävla bra!!!

Själv vann han aldrig SM, minns inte vilken plats det var - men högt var det...sen har han ett gäng DM-guld och var med i Skånelaget - det är inte fy skam det heller :D

Tydligen är han ganska vacker det lilla livet.

Tycker ni inte det? Ryktet säger i alla fall att han är det!

Själv är jag ruskigt partisk och har samma åsikt :).

Om han är till salu? Absolut!

Om man har väldigt stor plånbok :).

Men jag prioriterar ju såklart ett bra hem.

*harkel*

Tror jag ska fortsätta skratta :)