Började med att jag gick vilse tidigt i morse...
Hittade rätt till slut, med hjälp av en pappa samt karta 16 mil bort. Puh.
Sen hamnade jag i ett väntrum...
Sen hamnade jag akut i ett rum tillsammans med läkare, sköterska, kurator och läkare (trångt!) i ett desperat försök att få mig hanterbar igen innan psykologen jag skulle träffa kom dit...

Han kom...
Jag grät. Igen.
Sen började jag andas och pratade som tusan...
Förtroende direkt, och hur ofta händer det mig? Nästan aldrig.
Han ifrågasatte lite...
Sen frågade han om han fick göra lite tester...
Tja. Visst, varför inte.

Han frågade om andra diagnoser i släkten...
Jag vet ju inte så mycket, mer än på ena sidan...
Förklarade varför jag fått mina diagnoser tidigare...
Han visade resultatet, och han tror det är något genetiskt...
Så nu blir det en utredníng igen...
Har han rätt, faller alla pusselbitar på plats.
Det jag fick höra redan som 3-åring (minns inte själv såklart, men har fått berättat för mig..), det finns det nog en förklaring på...

Men vad vet jag. Jag är mest förvirrad.
Men en sak fick jag reda på, att nu ska jag äntligen få hjälp!
Äntligen får jag den samtalskontakt jag har velat ha så länge, men inte fått.
Äntligen kan jag få svar på det jag undrat...
Och jag ska få hjälp med vissa problem som tidigare fnissats bort...vilket han tycker är väldigt ignorant från sjukvårdens sida...

Så nu, kanske...får jag alla svar.
Den sista pusselbiten jag har letat efter, i hela mitt liv, kanske jag hittar nu...

Hemläxa.
En bra och positiv sak som hänt varje dag ska noteras...

En vecka kvar tills nästa besök.

Jag är söndergråten, men ska försöka ta mig till stallet nu...