Nu har jag insett att jag aldrig kommer att få något nytt intyg.

Jag har fortfarande inte hört något, så jag lägger ner hela projektet.

Läkaren blir nöjd, FK får en människa mindre att försörja (även om de är fly förbannade för att jag Inte får något intyg) och många andra blir väldigt nöjda.

Sitter och glor på amv. Lätt att hitta jobb! Eller inte, framförallt inte när man har 9 års sjukskrivning i ryggen. Plättlätt. Så hemskt eftertraktat så det är inte sant. Att jag sen inte har någon erfarenhet av något, det underlättar inte det heller. För det krävs nästan överallt.

Får skriva in mig på arbetsförmedlingen senare i veckan.
När jag väl får ett jobb får vi väl se hur länge jag klarar det, en månad, eller kanske rent av två? Wow.

Är det ett ord människor varken kan stava till eller säga?

Vet ni vad jag är trött på?

Det mesta.

Vad jag mest är trött på?

Gissa.

Säger bara en sak, fy fan för människor.

Jag är verkligen skitless på att behandlas som en leksak, kastas hit och dit. Respekt? Vad är det? Något man kan äta med kniv och gaffel? Ja ibland undrar man. Tänker folk överhuvudtaget? I många fall kan jag svara nej på det.

På måndag nästa vecka ska jag till psykologen.  Tack gode gud för det.
När jag menade allvar så gick det fort. Eller så lät jag bara jävligt dum, naiv, desperat och så jävla korkad som många tror att jag är. Men vad vet jag? Inte ett skit.

Desperata, egotrippade och ibland jävligt elaka människor, är något av det värsta jag vet. Man ska passa sig jävligt noga så man inte råkar ut för dessa. Tyvärr går man på nit efter nit. Man borde lärt sig?

Tänka innan man gör eller säger något.
Är det för mycket begärt?
Jo men eller hur.

Det har jag varit den sista veckan. Min granne har varit borta och jag har inte kunnat betala elen osv till honom...känns liksom lite dumt att betala den för sent.

Igår kväll fick jag reda på varför han inte varit där, då hans son haffade mig på vägen in. Han ligger på sjukhus, efter en olycka på sitt jobb. Ramlade ner från en stege och har krossat en kota. Stackars människa!

Säger bara en sak.

Andra.

*


Låt mig vara ifred.

*

Avslutar med början; Fy Fan.

Idag var det den stora dagen, början på resan för att få rätt på min mun, som pga sjukdomar och mediciner (och en hästhov ) ser förskräcklig ut.

Dagen började verkligen helt suveränt! Eller inte. Vaknade strax innan sex, och en väldigt snäll pappa ringde och väckte mig fall i fall jag skulle somna om , vilket jag INTE hade tid med. Men när han ringde var jag pigg och glad! Men jag råkade somna om och vaknade en timme senare igen. Strax efter sju fick jag bråttom, på med kläder i en sjujäkla fart, hann få ner en halv mugg kaffe (tur det, annars hade det varit synd om alla i min närhet) och sprang som en dåre till bussen. Anledningen till stressen var för att jag skulle hinna med utsläpp av hästarna....tror aldrig jag släppt ut och fodrat 7 hästar så fort någonsin .

Bussfan blev såklart försenad (vem kunde tro något annat, med min otur?) och jag missade tåget. Suck. Numret till tandläkaren låg på köksbordet, så inte kunde jag ringa och säga att jag blev några minuter försenad heller - gah! Men då råkade jag se att det knappt 5 min senare skulle gå ett annat tåg (men det skulle ta längre tid att åka, suck) så då var det dags för att motionera igen. Kaffe hann jag med och köpa i farten också .

Nåja, fram kom jag - dessutom hann jag i tid! *impad*
In till tandläkaren som var precis lika trevlig som vanligt, hon är verkligen helt underbar! På dagens schema stod det att två tänder skulle plockas ut. Tufft som tusan! Har inte världens bästa erfarenheter av just detta, då tänderna i överkäken som plockats ut har suttit helskumt och tagit timmar att få ut. Bla fick den ena dras ut utan bedövning, för den tog inte - jag var skräckslagen för att samma sak skulle hända igen. Detta visste tandläkaren om och började spruta som tusan...sen kom den där skumma känslan, när bedövningen börjar göra effekt. Helt plötsligt kunde jag inte svälja, kände inte av halva mun/svalt och hals. Då fick jag paniken från helvetet kan jag lova . Efter några minuter började det kännas bättre, men tandläkaren ville ta det lite lugnt för min skull och frågade om hon fick prova en ny rolig grej de fått? Men som de inte provat än? Eeeuhm...ok...men bara om det inte gör ont, att jag får panik eller nåt sånt *s*. Hon började knacka på tänderna för att se om jag stod ut. Jag hade som sagt oturen att bli sparkad i ansiktet av en häst för drygt ett halvår sen och fick då framtänderna söndersparkade, men det har inte läkt och nu har det visat sig att det är tänderna på båda sidorna intill som är bovarna i dramat - skadorna har visat sig lite senare. Surt som fan, men men, inte mycket att göra åt (mer än en massa arbete för tandläkarna, har bla. rotfyllt båda 3 ggr, en gång till blir det nästa vecka *suck*).
Nåja, de fick testa, trots att det kändes rejält när hon petade på dom.

"Blunda en stund", annars kunde det svida i mina ögon. Eh, ok, vad händer? Hon la av ett rejält leende och sa att det, det fick jag se sen. Jag har en massa fula missfärgningarna pga orsakerna jag skrev tidigare, vilket har medfört att jag inte har vågat le mot de jag inte känner på ett par år, bara för de som känner till hela historien bakom... det borrades, putsades och skrattades om vartannat. "Wow", "snyggt", sa tandsköterskan många gånger - tandläkaren bara log. Jag var måttligt nervös, men förstod att de försökte fixa missfärgningarna lite grand. Men jag var för nervös inför utdragningen av tänderna så jag tänkte inte mer på det.

Att få ut tänderna var inte så svårt, lättare än vad de trodde!
Fast den ena var inte så rolig och det gjorde ONT när hon mejslade, krossade och hade sig...så jag fick ett par sprutor med bedövning extra. Helt plötsligt var den ute...stora ögon på dom två, de förstod helt plötsligt varför bedövningen inte tagit. Jag hade inflammationen från helvetet under, och det varet som kom ut smakade INTE hallon! Snacka om att det blev storstädning där under. Det konstiga är att jag inte har känt av det ett dugg, vilket jag borde gjort... Nåja, nästa tand kom ut - allt lugnt och fint. 4 stygn blev resultatet! Antar att det är många här som har dragit ut två tänder på en gång, intill varandra, och de där kraterstora hålen som blir känns obehagligt som tusan.

Upp och hoppa var det ja, på väg mot resten av dagens planerade händelser. Då påminde tandläkaren mig, med ett stort leende, att jag skulle kolla mig i spegeln. Eh, jo men vad snygg jag var, med blod i mungiporna. "Men le då!" sa hon...jaja...och min rekation var så här . Satan i gatan, hon har lyckats med det alla tandläkare har misslyckats med tidigare. Mina tänder var vita!!!!!!!!!!!!!! (2-3 fläckar kvar, men de tas bort nästa gång jag är där, synd knappt) Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag valde att utnyttja båda alternativen *s*.

Jag har haft ett sånt där ruskigt fint leende tidigare, med kritvita och jämna tänder...äntlgien äntligen är jag på väg att få tillbaka det. Lycka!!

Dagens nästa överraskning var att receptionen hade stängt när vi var klara, så jag behövde inte betala..."vi skickar en räkningistället sen någon gång i framtiden, det är inte så bråttom". Min ekonomi jublade när hon sa det .

Nu ska jag sova, har precis kommit hem efter en lååång dag, men ska nog kolla en gång till i spegeln, för att inse att jag faktiskt inte drömmer!

Tror att jag även ska ta en sväng inom världen med smärtstillande, för jäklarns vad ont det gör...

Hann inte mer än hem från stallet så frågade katten om var lurven T var.
Han var inte med tillbaka och det gjorde zizzo knäckt. Sen det att jag kom hem har han sovit hos mig, på mig, förföljt varje steg jag tagit...

Det har varit ruskigt trångt, men så kul!

Saknar den "lille". Puss på nosen!

I bloggen skriver jag inte så seriöst, eller inte "bra" ska man kanske säga.
Men jag har en annan sida också...

Efter att ha läst Svenska på alla nivåer med genomgående mvg så BÖR jag kunna skriva ordentligt. Vilket jag ganska ofta gör, men ibland orkar jag helt enkelt inte...

På ett välkänt forum har jag precis förfarats (igeeen) över hur dåligt människor faktiskt formulerar sig, kan inte börja ord ordentligt - och har inte alla lärt sig att alla månader stavas med Stor bokstav? En annan sak jag inte tål, det är särskrivningar. GAH!
Jag vet att det ibland finns orsaker bakom, tex. dyslesi . Men annars blir jag rädd över hur dåligt människor faktiskt vet om svenska språket. En så enkel sak som hur man använder ord?

Jaha.
På vilket sätt kan jag utnyttja min svenska? Några tips?
Ska tilläggas att jag fullkomligt älskar att skriva...

Svenskalärare kan ni fetglömma ;P.

Något annat borde det finnas!

Just ja, kom på en annan ganska korkad sak.
Varför heter det läspa? Kunde de inte valt ett bättre namn? Finns liksom S med i ordet...