Jag blir galen, ikväll däckade jag med feber igen....när ska det gå över??
Tror jag måste ringa tandläkaren på måndag och be om ny medicin. Uppenbarligen funkar inte denna...hur fan det nu ska gå och byta, jag tål ju inget annat. Men men, det får lösa sig på något sätt :/.

För en liten stund sen fick jag sms.
"Snälla får jag ta kvällen imorgon!"
Vår stallhjälp har hästabstinens. Jag menar, hon har ju bara varit i stallet 5 dagar i rad ;) *skrattar* Hon är go, så jäkla bäst. Inte tusan kan jag säga nej heller, då jag vet hur lyckliga hästarna blir. De avgudar henne hela högen :).

Med tanke på hästar...
Min 3-åring blev skrämd tidigare ikväll. Han är lite som han är, och när han blir rädd så blir han  inte bara rädd, utan rädd! Och går inte att nå överhuvudtaget. En höna flög upp framför honom på vägen in, han backade men jag höll kvar. Sen flög hönf*n igen mot honom, för att sen rusa in i deras lilla hus. P drog...bokstavligt talat, jag hade inte en chans och hålla emot. Han gick inte långt, men han var rädd så han skakade, lilla lilla hästen! Han tog ner huvudet och rörde sig en meter eller två, trampade på grimskaftet. Han blev ännu räddare och sparkade bakut (akta staketet kring ridbanan... :S ), för att sen försöka slänga upp huvudet. Dessvärre stod han på grimskaftet.....så detsmall - såklart.

Nu är det som så, att min kära häst fångar man inte bara "sådär", utan han kommer tillbaka när det är läge. Men jag suckade och sa "kom så går vi in". Haha, han gick som en hund efter mig. Rädd som satan, men gick inte över mig eller ens Försökte  göra det. Duktig skrutt!

Nu ska jag sova. Ja, SOVA!!
Äntligen ordentlig sömn, det har gått drygt en vecka och jag  fick hämta ut nya mediciner. Lycka! Hur man nu kan bli glad över lite piller... Ganska hemskt egentligen:/. Tror bestämt att jag slänger i mig lite smärtstillande när jag ändå är på gång, så febern inte blir alltför jäklig :'(

Innerst inne är jag en liten sportnörd... Men vad kan man annars bli, när man är uppfödd i en sportfamilj, med en pappa som bokstavligt talat brinner för sporten?

Invigningarna brukar inte vara någon höjdare, jag tittar lite slött med jämna mellanrum.
Men årets kunde jag inte slita mig ifrån. Heja Kina säger jag bara!
Helt otroligt! Jag har hunnit med ganska många OS under mina år, men detta var så outstanding så det finns inte.

Jag har varit tävlingssimmare, så självklart vill jag titta på simningen.
Just nu är det 400 m medley. Det har jag också tävlat, men inte riktigt på de tiderna som de fixar ;).

Angående simningen..

Sändningstiderna är lite skumma, vilket många har reagerat på. Satt och lyssnade på vad de sa på tv precis och trodde först jag hörde fel. Tiderna har lagts så mycket tidigare för att USA VILLE DET. Ursäkta?? Slängde mig på telefonen till pappa, och jo jag hade hört rätt. Så alla andra länder ska rätta sig efter det?

Fälttävlan har börjat!

Linda Algotsson (med Stand By Me) ligger på en lysande fjärdeplats efter dressyren.
Bara att fortsätta hålla tummarna!

Det kan man göra om!

Sköt er själva och skit i oss andra.

(ja det är helt ok att skvallra vidare, lögner är ju alltid trevliga, dessutom kommer de alltid fram -jobbigt va? )

Dagen började riktigt dålig.

Positivt var det dock att hästarna blev helt till sig när de såg att det var jag som kom till stallet, har inte sett de på nästan fem dygn. Lycka från båda sidor! Kraftfodret var inte populärt, det skulle klias och pussas mular istället. Klart man ställer upp. Jag har inte varit så här lång tid ifrån hästarna på...flera år faktiskt. Två dygn har varit max, vilket inte har varit roligt, alls. En av mina nackdelar är att jag är kontrollfreak nummer ett.
I söndags kväll blev en av hästarna sparkade i hagen och världens bästa Pernilla skulle ta in hästarna då jag däckat på morgonen, toksjuk. Hon var i alal fall i stallet när det hände och ringde halvt hysterisk "hon blev sparkad!"...lugn och fin, det är nog ingen fara.."hon hoppar på tre ben!". Hoppsan, det var inte riktigt lika bra.
Samtidigt som jag fick detta beskedet var hyresvärden här då avloppen krånglat som fan så de fick rycka ut... Lite småkaotiskt.

Jag har varje dag frågat om jag ska åka ut, men någonting har ändå sagt mig att nej, stanna i soffan, ta emot rapport på telefon och ta det lugnt för en gångs skull. Så, det har jag gjort.
Som sagt, hrä kommer kontrollen in... Hade hästen varit ok nu om jag åkt ut redan i söndags? Förmodligen inte. Men det är fan inte roligt att se, jag kanske kunde ha gjort något? Misstänker starkt lymfangit, med tanke på att hela benet känns som en stor galla. Hästen ifråga bryr sig dock inte mycket om det, ikväll var hon inte ens stel, vilket hon varit varje dag tidigare. 

Mellandelen av dagen den...slutade i tårar och sömn.

Tankar. På allt, inget och det som blir över.

Dagen avslutades på ungefär samma sätt som den började.

Febern är tillbaka. Jag har ont, det bultar i käken. Och jag skulle ärligt talat nog behöva stanna hemma i soffan ett par dagar till. 5 dagar kvar av antibiotikakuren. Hoppas jag inte behöver en till, eller att jag träffar nån sjuk människa innan dess, jag är ju som en tickande bomb nu och blir smittad för ingenting. Hinner inte bli sjuk.

Dags att sova. Men jag kan erkänna, att jag faktiskt är lite rädd.

Lycka?

Förresten. Alla mina vänner som står ut med att prata med mig i telefon var och varannan dag, tack, ni är guld. Önskar så innerligt att jag en vacker dag kommer att våga berätta. Tack, och ett gäng kramar delas ut.

Vaknade tvärt, helt utan förvarning. Med en känsla som gjorde att tårarna började rinna. Det händer sällan, jag vaknar inte om jag inte måste på nätterna. Faktum är att man skulle kunna släppa en bomb intill mig och jag hade inte vaknat. Det enda jag kan vakna av, det är mobilen...men denna gången var den inte skyldig.

Det var känslan, så stark, så överväldigande. Från ingenstans, verkligen ingenstans. Pang. Tryckte sig in i mitt medvetna och tog alldeles för mycket plats. Plats som var tänkt för så mycket annat, viktiga saker.

Rädd.

Hur ofta är jag det?

Det kan alla jag känner skriva under på, när jag säger att det sällan är så.
Skulle vilja nämna det som aldrig.
Men nu, just nu, är jag rädd.
För vad? Den som visste..

Fast innerst inne vet jag. Men det är så privat att jag inte ens kan berätta för mina bästa vänner. Det går inte, det är hemskt, fruktansvärt, river sönder mig inifrån. Snart är det den 14:e, tack gode någon för det.

Jag vill inte, jag vågar inte. Men denna gång kan inte jag bestämma, jag måste spela med...

Sängen kallar igen.
Finns inte mycket mer och göra än att torka tårarna, rycka upp sig, ignorera och försöka sova. Som sagt, försöka.

Nattens ord idag blir ett som sällan används av mig numera, närmare bestämt aldrig. Det ordet är hjälp?

Skulle ni kunna läsa andras mail?
Även om ni blev tillsagda Att göra det?

Jag har gjort det några gånger, på uppmaning från människan som använder adressen. Tycker det är lika hemskt varje gång, men är det viktigt så är det, då ställer jag upp.

Men att läsa andras, utan att säga till... ALDRIG!

Just denna situationen är dock enbart pinsam. Men det finns även andra känslor inräknade...ilska, stor ilska. Människan ÄR sjuk i huvudet, nu har jag fått det bekräftat än en gång.

(nej, det är inte min mail det gäller)

När man känner att man inte räcker till?

Det var precis det som skulle få mig att tappa hoppet, totalt.

Vilket jag har gjort nu. Helt och hållet. Fullständigt.