Förtvivlad.
Ett händelseförlopp vänds inte så lätt, och inte utan starka krafter.
Jag vet att det inte är så lätt att vara stark varje dag. 

Jag skriker högt, men det hörs inte ett ljud.
Inte en min syns, för jag har övat många gånger på den här känslan nu.
Snart landar jag, där jag varit förut.

Le mer när du kan, och orkar.

Det mesta har gått snett, fel och problem - i ett.

Allt jag gör idag käns som en riktig bedrift.
Många saker, mycket detaljer, mycket tid över för tänkande.

Men det ger vare sig guldmedalj eller någon fanfar.

Innerst inne är jag en optimist.

Vill tro, och det har fungerat ganska bra under lång tid, men jag är rädd att båten tippar.

Jag har en trygghet inom mig, men som jag just nu inte kan förmedla.
Dörren är låst. Nyckeln finner jag inte..

Mycket har hänt idag, mycket mer kommer att ske.

Detaljer, stora och små, allt på plats, allt klart...sen.

Fantasi, kanske drömmar.
Ibland dyker det upp människor som jag inte sett eller tänkt på, på väldigt länge. Plötsligt gör de sig bektanta, via drömmar. Men varför?
Det gör ont, river och tårarna rinner.
Jag orkar inte.

Låt mig vara!

Det är förvånande att det finns så många människor som går genom livet, utan att någonsin märka att ens känslor för andra människor till stor del bestäms av ens känslor för sig själv. Trivs man inte med sig själv, trivs man inte med andra. En balansgång, som jag inte kan reda ut..

Det är bara den människa som är säker på sin egen identitet och sitt eget jag som kan tillåta andra människor att vara annorlunda och unika.

Det är även de människorna som förstår och uppskattar denna säregenhet hos andra.