Jag har precis suttit och läst på ett forum, och ramlade över en del inlägg som handlar om Borderline. Mest över hur vi funkar och beskrivs som Monster.

Borderline går ut över alla andra och har ingen empati.
Det sistnämnda stämmer Inte! Det är nästan så vi har För mycket empati. Naturligtvis har vi det, annars hade vi inte fått störningen från alla första början, då det krävs en hel del känslighet för att öht få diagnosen. Det sägs även att vårt beteende på utsidan kan se väldigt kallt och manipulativt ut. Kanske. Men jag har aldrig fått höra att jag ser speciellt kall ut...? Manipulativa är alla människor mer eller mindre. Både du och jag.

Vi kallas som sagt ofta monster. Men vad är det? Något som inte agerar "normalt" och som "alla andra"? Bara för att vi kan reagera hysteriskt precis när som helst för att sen bli totalt avstängda? 

Vi är upptagna med självtvivel och jobbiga tankar. Följden  blir att vi missar hälsa, glömmer ett löfte, tar på sig för mycket, svarar otrevligt osv.

?????
Jag missar inte hälsa. Glömmer inte löften eller svarar otrevligt.
Däremot tar jag på mig för mycket, det kan jag erkänna.

Vi uppfattas som lata, opålitliga, lynniga och arroganta av vår omgivning. 
Lata? Ursäkta? Jag har mycket kontakt med BP-människor, och vi är då rakt inte lata. Nästa alla i alla fall...finns alltid undantag...
Opålitlig är jag inte heller. Lynniga och arroganta, tja, det får andra svara på. Allt ser jag ju inte själv. 

BP-störningen går alltid ut över de närmaste. "Bättre fly än illa fäkta", att det är bättre att lämna än att bli lämnad, känslor som säger att vi inte ska våga lita på fast det är det vi behöver mest.

"Inbillade" brytningar kan göra stor skada eftersom det i BP-världen blir en upprepning av gammalt, och för att undvika att bli sviken igen drar vi oss inom sina skal och blir kalla samt känslolösa.

Alla har dåligt humör ibland, lika ofta går det ut över de närmaste. Kruxet är att vi reagerar fortare än andra. Vem bli lämnad? Det vill varke vi eller någon "vanlig" dödlig.
Sen var det ju det där med kalla och känslolösa...så jävla fel som det kan bli.

Vi är duktiga på att spela teater och vara till lags.
Där kommer den där masken in i bilden. DEN har vi! Men alla andra också, mer eller mindre.

Är vi så jäkla hemska, vi med BP??
Jag vill Inte bli kallad monster!

Jag har min jornal här hemma, ibland önskar jag att jag aldrig hade läst den. Hemsk läsning.
Men samtidigt är jag glad! För där beskrivs jag inte så som jag ofta får läsa att vi är.

Själv är jag diagnostiserad Borderline, Pipolär typ 1 och utreds för ADHD.

Men inte fan är jag något monster för det!

Det fick jag ikväll.

Skulle ta in hästarna som vanligt, frid och fröjd - hästen kom i galopp när jag kallade, skulle ta in honom på vägen till stallet. Detta eftersom jag är lite lat *s*.

Nåja. Det var frost i natt. Dvs lite fuktiga trådar och hiskeligt stark ström...resten kanske ni kan lista ut själva. Hästen satte mulen på tråden. "Inte så farligt" är säkert mångas kommentar - precis som min dvs.
MEN!

Hästen for iväg några meter, hoppade, slängde huvudet i marken och mitt i alltihop ramlar han ihop i en hög mitt i hagen.
Om jag fick panik? JA! Två sparkar så piggnade hästen till igen. Reste sig på något skakiga ben.
Ja, det gjorde mina också. Han vågade knappt gå ut genom grinden stackarn!

Obehagligt.

Nästa obehagliga sak var en stor och svår olycka på vägen till/från stallet.
Det tog 2½ timme för mig att ta mig hem (stod först och väntade på en buss i nästan en timme, i denna kylan :S). Men jag hade tur, när jag ringde kundtjänst så kunde de inte lova att bussen skulle gå överhuvudtaget. Nu finns det visserligen en buss till - men då måste jag byta. MEN! Kruxet med det var att de bussarna också stod still. Med andra ord hade jag inte kunnat ta mig hem Alls. Men nu är jag äntligen hemma...lite lagom trött...kan man lugnt säga...och frusen! Som fan!

Jag har haft några helvetesdagar, skulle man kunna kalla det, så jag har varit lite tyst.

Jag har varit lite efterlyst upptäckte jag. Glocalnet har tydligen muppat sig, ramlade in en hel hög sms för en liten stund sen...som skickades i förrgår (?). Märkligt,för jag har både kunnat smsa och ringa själv. Men men. Blir mycket telefonpratande idag helt enkelt.

Hästarna...de går mest i hagen. Åker tidigt till stallet på eftermiddagen för att pussa ihjäl dom innan det är dags för kvällsmat. Det lugnet som uppstår är helt underbart. Obeskrivligt. Just nu är jag mest fokuserad på hovar...vilket alla hästarna får känna av ;).

I måndags tog jag ett djupt andetag och tänkte att nej, jag Måste fixa Pondus hovar nu. Brukar inte vilja vara själv då han kan vara lite bråkig - dessutom är jag fortfarande skraj för bakhovar sen smällen... Men jag tänkte att jag chansar. Han hade fått en behandling av mig och en lång stunds massage efter det, han var helcool med andra ord. Vips var ena bakhoven klar :). Dags att ta itu med nästa! Duktig pålle.

Har haft ovanligt mycket egen-.tid med hästarna sista tiden. Skönt! Men jag orkar inte med några krav, så jag gör bara det som jag vill och tycker om. Tror jag måste köpa nya borstar, har nog använt sönder alla........

Händer inte mycket idag...

Det är kallt som f*n ute nu, frost och vi väntar snö här nere. Tror det dyker upp under dagen, för det är snömoln så långt ögat kan se. Mysigt! Men bara om snön ligger kvar, annars kan det lika gärna vara som det brukar.
Nåja. Det är kallt, men i stallet är det ändå hyfsat varmt. Stängda dörrar på dagarna och sen pållarna inne på natten...så de får stå ut med att få svansarna tvättade och flätade idag (de är inte vackra med tanke på hur hagarna ser ut = lervälling). Som sagt, det är ju inte kallt på natten.

En av hästarna har jag liksom gett upp. Går utan täcke. Snacka om lermonster. Det är ett rent helsike att få honom ren varje dag, så det överlåter jag till någon annan ;). Dessutom är han ARG på mig, av någon märklig anledning.

Borde städa....idag också.

Gjorde etthalvhjärtat försök till det i förrgår (också), men orken finns bara inte. Förstår inte hur jag kan vara så jäkla trött. Och deppig, som Fan. Slutkörd, sönderstressad...kärt barn har många namn helt enkelt...

Skatteverket ska få sig en liten utskällning idag också.
VARFÖR sitter jag fortfarande och betalar in en massa moms varje månad? Momsregistreringen togs bort i Maj. Jag har haft det jävligt tufft sista halvåret, så jag har inte tänkt på det. Men nu ska jag ta tag i det (fast det sa jag förra veckan också, och förmodligen veckan innan den också).

Mie. Din lilla gris. I ditt sällskap har man aldrig tråkigt *garvar*
Och som vanligt är Annica bäst i världen *hjärta*.

Har ni någon som ni kan ringa halvt hysterisk till och gråta i örat?
Det har jag! Ett under att de står ut.

Saknar Timpa. Vackra vackra hunden.
Om knappt två veckor befinner jag mig i samma hus som han bodde i. Fy FAN vad tufft det kommer att bli när jag väl hamnar där. Tur jag har Zizzo, kattbusen, med mig. Och mina andra katter som bor där...undrar vad de tycker om det hela... Alla mina buskatter på en gång - lycka!

Förresten. Nu ska jag tänka positivt.
Jag ska få en massa pengar! Mycket pengar!

Så får vi se om nån högre makt tycker om mig :).

Ni anar inte hur mycket positivt tänkande kan ge.
Det är faktiskt jätteintressant att leka med såna tankar, man kan uträtta underverk om man så vill. Och det vill jag. Tankens kraft är mäktig.

Tänk. Det finns de som har samma åsikter som mig.
Som har lyckats förstå, inse, att nej - det här är fel.

Jag har väntat.
Och nu, ja nu kan jag andas ut.

När man är fri, det är då man kan börja växa.

Det är en ganska häftig känsla, eller hur?

Grattis. Det här är Du värd!

Ser ingen?
Hör ingen?
Märks inget?

Eller är det så pass enkelt att folk helt enkelt är blinda?

Jag tycker att jag är ganska tydlig.

Jävligt tydlig faktiskt.

Vad är det för fel på folk?

Ja jag gråter idag också. 

Det har jag gjort ganska mycket sista tiden!

Men detta i min ensamhet. Tydligen.

Så länge ingen frågar mig hur jag mår, tänker jag inte bry mig om andra heller. Fy fan för människor.

Denna julen kan dra åt helvete.
I år också.
Tänker inte ta emot en enda julklapp, inte tänker jag ge några heller.
Precis som vanligt. Det också.

Det är nu uppenbart att det är så som jag har fått höra hela mitt liv.

Jag är osynlig.

Så. Nu har jag kräkt av mig.
För idag.

Jag har listor på allt...verkligen Allt...

1. Eldman ska köras in (Tack Annica!)

2. Pondus ska ridas in

Sen då?

Jag har faktiskt ingen aning.

Vet inte ens var jag ska bo.

Jag vet verkligen ingenting.

Jag har ingen plan överhuvudtaget.

Någon utbildning att luta mig tillbaka till har jag inte heller.
Ingen som jag kan/får utnyttja i alla fall.

Skulle behöva åka till England för det praktiska provet. Då har jag någonting...
Men en del av det får jag numera inte utöva i Sverige, så det känns ganska onödigt att slänga ut pengar på det. Även om jag vill.

Annars då?

Nej precis. Jag kan ju inte ett jävla skit.

Pissless.
Det här är fan inte roligt längre!

INGET är roligt!

Jag bara gör och har en massa måsten.
Ingenting annat.

Pissless.

Alla verkar ha planer.
Jag har inte en enda.

Har ni några?

Något liv, ja det har jag inte heller.

Tydligen.

...prata OM mig när man kan prata MED mig?

Jag slutar aldrig förvånas över folk..............................................
.

Från alla första gång de kommer in i våra liv, så vet vi att kärleken mellan djur och människor, är den starkaste utav dem alla.

För sådan vänskap varar för evigt.

Vi delar både glädje och sorg.
Tillsamans med dessa vänner - klarar vi allt!

Vi kämpar oss framåt även då det inte alltid går som vi tänkt oss.
Men i slutändan hjälper dessa underbara djur oss upp på fötterna igen.

Men tiden kommer, då båda måste ta farväl...

I denna stund då allt känns mörkt...
Måste vi tänka tillbaka på alla de minnen vi delat tillsammans.

För de kommer alltid finnas i våra hjärtan, nu och för evigt...

Idag...

Vackraste Timpa. Tack för att du valde att komma till oss.
Älskar dig, världens vackraste lurvboll.

:'(