Du är som bortblåst...

Jag har drömt om dig flera nätter nu, kallar du på mig?

Var du finns idag vet jag inte. Vilket område, jo, men med en ägare som inte vill synas...
Vill du hem till mig?
Jag saknar dig och ditt busiga sätt, din långa underbara man, din insida, ditt vackra yttre...jag saknar hela dig.

Önskar så att veterinären vi hade till hjälp under tiden du var så sjuk efter kastreringen, hade haft råd eller tid att ta hand om dig. Hon ville så gärna, åh vad hon tyckte om dig! Men tid, plats och ekonomin tillät det inte.
Men så många gånger hon var ute och hälsade på oss, och för att inte tala om hur sura vissa av de vi delade stall med var - man skulle ju minsann inte vara vän med sin veterinär. Pah, vem bryr sig?

Sist jag var iväg till henne med hunden, så frågade hon hur du mådde.
Jag svarade som det var, jag vet inte...för hans ägare flyttar hela tiden, byter nummer, ny adress, och hör aldrig av sig. Trots det som skrivits i kontraktet...

Jag gråter. Saknar dig så.

Jag vill ha hem dig igen!

Hade jag vetat hur det skulle blivit, hade jag aldrig gett bort dig, till den människa som du tyckte så mycket om. Då.

Vi träffades för tre år sen...jag fick åka ut som akut sårhjälp, fick då veta att du stod i samma stall. Vad skulle jag möta? Skulle du känna igen mig?
Den synen som mötte mig gjorde mig gråtfärdig.
Tomhet, ledsamhet, trötthet....det var vad jag hittade i boxen allra längst in i stallet. En timme i din box, det var vad jag kunde erbjuda, vilket du verkade uppskatta mer än  någon ens kan ana. Ingen kliar så bra på rätt ställen som jag gör ;).

För något år sedan ringde hon, din ägare. Berättade att du förstört din hov så pass mycket att det var aktuellt med avlivning. Jag blev stum. en hov, hur hade det blivit så allvarligt? Jo han hade en spricka...hur stor? Ja några försäkringspengar fick hon inte ut i alla fall! Jag blev faktiskt riktigt irriterad och sa att NEJ, en spricka avlivar man verkligen inte en häst på grund av! Dagen efter fick jag samtal igen, och då var allt fixad - det behövde inte ens nitas. Vad var det jag sa...

Det är det sista jag vet om dig. Det sista jag fått veta hur du mår.

Lilla vackra älskade Lucky. Var finns du?

Mitt lilla bustroll...:'(

Råckade somna i soffan, vaknade med datorn i knät.
I med piller så det blir sömn ganska fort igen.
Sen var det dags...leta...var fan är min mobil?? Den ligger alltid nära mig"" Snacka om detektivarbete. Jag blev hungrig i all stress (får panik vid såna här sker, kontrollbehov har jag så det står häriga till) efter en stund och öppnade kylskåpet.
Där låt min mobil.......! Hur FAN kom den dit???????????'

Det var många som sökt mig uder kvällen...ooch jag har dåligt samvete för att ingen fått tag på mig. Usch!

Nu ska jag lägga mig, denna gången i sängen, kroppen är lite stel efter att jag somnade på soffan i natt (där har jag lite svårt att ha telefonen på kudden *s*.. När jag är i sängen har jag telefonen på kudden , så då hör jag alla som ringer. Så from i natt fungerar Jenny-jouren igen. Svarar jag nte så ring en gång till, då vaknar jag direkt :)

Dags att sova. Ring om det är något älskade vänner!

Finns alltid för er!

Det vet ni!

*Dygnet runt.

Dagens i-landsproblem; något skumt har hänt ena mobilen, då det inte fungerar att ställa alarm, Som i morse tex, hade den fungerat hade jag garanterat varit vaken!

Vad händer?
Har det hänt något?
Var finns du?