Ja jösses, marsvinen...

Stallägaren och jag stod i en av hagarna och funderade på hur vi skulle kunna hitta tjejerna som hyrt två av hästarna. Hade varit ute LITE längre än vad som var avtalat. För att göra en lång historia kort kan jag meddela att när de kom tillbaka var jag fly förbannad. Först och främst för att de riditi MÅNGA timmar, i HÖGT tempo i denna värmen (trots vad jag sagt Innan de red iväg) och verkligen flåridit. Båda hästarna var så trötta att de knappt ville dricka, ena hästen var halt på ett bakben.
De ville betala och sen komma tillbaka. Jo men eller hur! Jag bad de ta sina pengar och åka från stallet fort som f*n, och de var verkligen inte välkomna tillbaka. Men de förstod inte vad de gjort för fel...? Då drog jag med dom in i stallet igen och bad dom titta på hästarna. "Svettiga och ansträngda" var svaret. JA! Kan man lugnt säga!
Ena hästen repade sig ganska fort och fick komma ut i hagen för natten (28 grader varmt när jag åkte från stallet, var döende..), den halta stackaren fick stå inne och fick ännu mer hö och vatten. Såg piggare ut när jag åkte, men fy f*n vad hon ser ut. Lilla vackra tjejen.

Nåja, sen var det ju det där med marsvinen.

När vi gick förbi huset så sneglade vi lite mot deras utebur (självklart ska de få smaska lite gräs de också!) och jävlarns...buren var tom! Några sekunder senare såg jag något grå/vitt lurvigt som sprang inne i ett av fläderbusk/trädet (vete tusan vad det äe gentligen). Stallägaren hämtade en håv och jag slängde mig in bland grenarna för att försöka få tag på någon av de tre små liven (gudomligt söta!). Sen dök tonårssonen med tillhörande kompis upp, och vi påbörjade marsvinsjakten... Bredvid oss stod en tårögd stallägare, livrädd för att hennes små vänner skulle försvinna. Jag har världens spindelfobi - men fick vackert trotsa den och dyka in bland all spindelnät... efter en stund fick jag tag i en av bebisarna! Lycka! Ner i buren, sen in i busken igen (puh), en stund senare fick jag tag på nästa bebis... Den tredje fick jag inte tag i, men hon fångades av kompisen i håven ;). Nu är de inne och ska vara det, tills jag har hjälpt till med att fixa dit ordentligt med nät på buren så de inte kan ta sig ut. Jag sköter inte bara hästarna i stallet, jag är allt-i-allo :D. Men det är väl det minsta jag kan göra, eftersom de har så bra koll på hästarna åt oss.

Igår dog en höna förrsten...stackarn. Men det var dags, hon har varit kass ett par veckor pga skada i ögat som i sin tur blev en riktigt ful infektion...och den tog hennes liv.

Vattenpumpen funkar igen! LYCKA!
Ni vill inte veta hur jobbigt det är att bära ut ett par hundra liter vatten om dagen till hästarna. Nu när det är så varmt dricker de som svampar dessutom. Uscha.

I natt däckade jag, totalt.
Jga har inte varit ordentligt sjuk på flera år, men nu verkar det inte bättre än att jag kommer att må apa några dagar. Pernilla, vår stallhjälp, är också kass och har legat i sängen med frossa sen i helgen - stackarn! Men desto mer synd om mig, som vackert får pela mig upp imorgon för att ta hand om hästarna, pust. Men hon rycker in på lördag morgon istället, för då är jag inte hemma...åker på fredag em/kväll och är hemma seeent på lördag kväll (tack och lov får jag skjuts hem! så hemresan tar inte drygt tre timmar...). Hästarna kommer in ordentligt sent, men vad gör det...inget alls.

Det var tufft att ta sig ur sängen i morse. Febern var inte att leka med! Jag som normalt ligger på 36,4 i temp är död när jag är uppe i 39 (sist jag hade influensan, mitt i flytten -03 hade jag 41 grader, då var jag inte mycket till människa). Idag vet jag inte riktigt hru jag har stått ut. Stallägaren tittade konstigt på mig i morse när jag satt ute och drack cola (vattenpumpen var ju sönder och inget vatten = kunde inte fixa kaffe. Gissa hur huvudvärken var när jag kom hem? Bara en halv mugg i morse..), rökte och var inlindad i fleecetäcken. Då var temperaturen ute över 20 grader...
"Du ser inte pigg ut.."
Nä, jag är typ döende.
Masade efter en stund in mig i sadelkammaren och satte på elementet på högsta temp, jäklarns vad jag frös, huttrade som aldrig förr. Efter en timme eller två fick jag dra mig utåt i stallet för att mocka...fortfarande inlindad i täcken. Usch. Nej, hoppas verkligen inte att det blir något riktigt illa av detta. Jag menar, hästarna...! Vem tusan ska ta hand om dom? Nej nej, detta får gå över fort! Fast när jag väl blri sjuk så ligger jag i tre dagar, sen är jag frisk igen (förutom flunsan, då kan man inte röra sig öht). Sova-bort-dåligt-mående är vad jag alltid går på, funkar varje gång. Med andra ord rör jag mig inte längre bort från sängen än till kaffekokaren och dörren - måste ju röka (eh).

Fan. Jag har verkligen inte tid att bli sjuk nu.
Dessutom gör det mig förbannat ledsen, för jag kan inte åka in och hälsa på carola, simon, edith och resten av deras familj imorgon. Risken finns att jag smittar en väldigt infektionskänslig liten tjej och det vill vi verkligen inte utsätta henne för. Skulle det hända henne något vet jag inte vad jag skulle ta mig till, min värsta mardröm i nuläget.
Men de blir våldgästade nästa vecka istället, så jag får vänta...och gråta lyckotårar tills dess :) (som om jag inte gjort det tillräckligt redan liksom *harkel*).

Nu skriker sängen...äntligen mindre feber, knaprar piller som en tok för att värmen ska slå ut skallen också.
Är rädd för att det blir både duntäcke och filtar i natt, fy satan vad jag fryser.

Idag är jag ynklig.

Ett liv blir till, ett annat kan förloras på en sekund.

Jag vet inte varför alla tankar dök upp nu, men hjälp vad ont det gör.
Många gånger under alla år har jag försökt släcka ett liv. Mitt eget.

Aldrig har jag lyckats, till min förtvivlan många gånger.

Många är de som har sagt att det är helt otroligt att jag fortfarande lever.

Både på grund av mitt mående och alla olyckor jag har varit med om.
Senast förra året (när jag lyckats dra mitt finger ur led när jag byggde staket i stallet..) skrattade jag hysteriskt och sa att nu finns det inte mycket mer i kroppen jag kan skada! I november var jag med om en olycka som kunde slutat olyckligt, närmare bestämt döden. En hästhov i ansiktet. Mardröm. Minns det än idag detaljrikt, precis vad som hände de närmaste minutrarna efter händelsen.
Helvete, det var det första.
Nästa var, jävlar vad mycket blod...

Hoppsan, tänderna sitter inte där de ska.

Kände på näsan, nej, den satt där den skulle.
Varför blödde det så mycket i munnen? Oj, det var inget litet sår, och benflisor både här och där.

Stel i ryggen, ömmade i nacken.

Bäst att få in hästen i boxen. Enkelt fixat, tog tag i grimman och gick in där han hörde hemma.

När boxdörren väl var stängd så kände jag hur förbannat ont det gjorde.

Bestämde mig ganska fort för att hästarna fick vänta på sitt foder, kanske bäst att åka till sjukhuset först.
Ut i bilen där mamma väntade, men kom då på att jäklarns - vi kunde inte åka redan! Först behövde jag nog en handduk att hålla för munnen så jag inte blodade ner bilen.

Gick lugnt in i stallet igen och hittade en någorlunda ren.

Ut igen och mamma trampade på gasen rätt rejält.

Onödigt, för SÅ farligt var det väl inte...

Sen kom smärtan. Fy faaan säger jag bara.

Sen hade jag sån sinnesnärvaro att jag till och med hann ringa till Carola när vi var på väg. Minns till och med varje ord vi sa av någon märklig anledning. Var ju dessutom tvungen att upplysa om varför jag inte skulle dyka upp på msn senare på kvällen, visste ju inte hur lång tid allt skulle ta *skrattar*.
- Hej, hur är det?
- Bara bra, själv då?
- Jo, jag sitter i bilen på väg till akuten.

- VA?

- Ja jag blev sparkad i ansiktet av en av hästarna i stallet.

- VA??

- Det tog nog ganska illa för tänderna sitter inte där de ska.¨

- VA??

- Jag ringer när jag vet mer och är utsläppt igen.

- Det är bäst för dig det!

Detta är den värsta olyckan som hänt, eller rättare sagt, den som varit närmast döden.

Väldigt nära döden... 5 cm högre upp och näsbenet hade förstört hjärnan, totalt. Döden eller grönsak, tja förmodligen hade det varit det första. För de som känner mig vet när det är dags att dra sladden, typ.

Jag vet att jag ältar, men denna olyckan har satt sina spår, och jag försöker bearbeta den varje dag. Men det är tufft, väldigt tufft.

Det första jag tänkte på när jag satt på akuten och väntade på kirurgen (misstänkte starkt att jag skulle bli skickad till Malmö till tand-/käkkirurgen, trodde övriga personalen också) var; vem ska nu ta hand om hästarna?

Hur dum får man bli, klart någon annan hade gjort det.

Hästarna. Det är de som alltid har hållt mig ovanför vattenytan.
För, vem skulle tagit hand om dom? Vad hade hänt med Fabina? 25 år gammal, med en kronisk skada som kostade ohyggligt mycket pengar. Hon hade avlivats...
Lucky och Favina, vad hade hänt? Favina hade någon på buke fått ta hand om, många av dessa underbara människor hade garanterat hjälpt henne.
Lucky hade hamnat hos någon okunnig hästmänniska som inte förstått sig på hur en levnadsglad fd travare fungerade eller skulle tränas...

De andra hästarna, tja, när de levde mådde jag inte lika dåligt som tidigare, så dom var jag inte orolig över ett dugg.

Det jag tidigare tyckt och tänkt, dvs - ingen kommer att sakna mig ändå om jag dog, har jag stängt av. Klart som fan att det finns de som skulle sakna mig.

Nu är det i alla fall konstaterat, det finns verkligen inget mer som kan gå sönder i mig.

Men nu, i efterhand, ja jag vet inte...men livet är rätt så spännande...

Det trodde jag aldrig att jag skulle upptäcka, men för två år sen så stannade livet upp. Jösses, jag levde!

Många prövningar och fler kommer det att bli, det är jag övertygad om.

Men har jag överlevt allt detta, vore det märkligt om jag inte skulle klara av alla de som jag kommer att möta i framtiden.

Säger som jag gjorde i första meningen.

Ett liv blir till, ett annat kan förloras på en sekund.