Ett liv blir till, ett annat kan förloras på en sekund.

Jag vet inte varför alla tankar dök upp nu, men hjälp vad ont det gör.
Många gånger under alla år har jag försökt släcka ett liv. Mitt eget.

Aldrig har jag lyckats, till min förtvivlan många gånger.

Många är de som har sagt att det är helt otroligt att jag fortfarande lever.

Både på grund av mitt mående och alla olyckor jag har varit med om.
Senast förra året (när jag lyckats dra mitt finger ur led när jag byggde staket i stallet..) skrattade jag hysteriskt och sa att nu finns det inte mycket mer i kroppen jag kan skada! I november var jag med om en olycka som kunde slutat olyckligt, närmare bestämt döden. En hästhov i ansiktet. Mardröm. Minns det än idag detaljrikt, precis vad som hände de närmaste minutrarna efter händelsen.
Helvete, det var det första.
Nästa var, jävlar vad mycket blod...

Hoppsan, tänderna sitter inte där de ska.

Kände på näsan, nej, den satt där den skulle.
Varför blödde det så mycket i munnen? Oj, det var inget litet sår, och benflisor både här och där.

Stel i ryggen, ömmade i nacken.

Bäst att få in hästen i boxen. Enkelt fixat, tog tag i grimman och gick in där han hörde hemma.

När boxdörren väl var stängd så kände jag hur förbannat ont det gjorde.

Bestämde mig ganska fort för att hästarna fick vänta på sitt foder, kanske bäst att åka till sjukhuset först.
Ut i bilen där mamma väntade, men kom då på att jäklarns - vi kunde inte åka redan! Först behövde jag nog en handduk att hålla för munnen så jag inte blodade ner bilen.

Gick lugnt in i stallet igen och hittade en någorlunda ren.

Ut igen och mamma trampade på gasen rätt rejält.

Onödigt, för SÅ farligt var det väl inte...

Sen kom smärtan. Fy faaan säger jag bara.

Sen hade jag sån sinnesnärvaro att jag till och med hann ringa till Carola när vi var på väg. Minns till och med varje ord vi sa av någon märklig anledning. Var ju dessutom tvungen att upplysa om varför jag inte skulle dyka upp på msn senare på kvällen, visste ju inte hur lång tid allt skulle ta *skrattar*.
- Hej, hur är det?
- Bara bra, själv då?
- Jo, jag sitter i bilen på väg till akuten.

- VA?

- Ja jag blev sparkad i ansiktet av en av hästarna i stallet.

- VA??

- Det tog nog ganska illa för tänderna sitter inte där de ska.¨

- VA??

- Jag ringer när jag vet mer och är utsläppt igen.

- Det är bäst för dig det!

Detta är den värsta olyckan som hänt, eller rättare sagt, den som varit närmast döden.

Väldigt nära döden... 5 cm högre upp och näsbenet hade förstört hjärnan, totalt. Döden eller grönsak, tja förmodligen hade det varit det första. För de som känner mig vet när det är dags att dra sladden, typ.

Jag vet att jag ältar, men denna olyckan har satt sina spår, och jag försöker bearbeta den varje dag. Men det är tufft, väldigt tufft.

Det första jag tänkte på när jag satt på akuten och väntade på kirurgen (misstänkte starkt att jag skulle bli skickad till Malmö till tand-/käkkirurgen, trodde övriga personalen också) var; vem ska nu ta hand om hästarna?

Hur dum får man bli, klart någon annan hade gjort det.

Hästarna. Det är de som alltid har hållt mig ovanför vattenytan.
För, vem skulle tagit hand om dom? Vad hade hänt med Fabina? 25 år gammal, med en kronisk skada som kostade ohyggligt mycket pengar. Hon hade avlivats...
Lucky och Favina, vad hade hänt? Favina hade någon på buke fått ta hand om, många av dessa underbara människor hade garanterat hjälpt henne.
Lucky hade hamnat hos någon okunnig hästmänniska som inte förstått sig på hur en levnadsglad fd travare fungerade eller skulle tränas...

De andra hästarna, tja, när de levde mådde jag inte lika dåligt som tidigare, så dom var jag inte orolig över ett dugg.

Det jag tidigare tyckt och tänkt, dvs - ingen kommer att sakna mig ändå om jag dog, har jag stängt av. Klart som fan att det finns de som skulle sakna mig.

Nu är det i alla fall konstaterat, det finns verkligen inget mer som kan gå sönder i mig.

Men nu, i efterhand, ja jag vet inte...men livet är rätt så spännande...

Det trodde jag aldrig att jag skulle upptäcka, men för två år sen så stannade livet upp. Jösses, jag levde!

Många prövningar och fler kommer det att bli, det är jag övertygad om.

Men har jag överlevt allt detta, vore det märkligt om jag inte skulle klara av alla de som jag kommer att möta i framtiden.

Säger som jag gjorde i första meningen.

Ett liv blir till, ett annat kan förloras på en sekund.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av en slump hamnade jag här igen, skulle ha tag i en sak...och ser att jag ha ju en hel del människor som fortfarande ramlar in här. Trots att jag inte skrivit på...länge?   Jag har en ny blogg sen lång tid tillbaka, välkomna dit istället!   ...

Jag har en ny blogg sen en tid tillbaka och jag trivs ypperligt där. Dock fick jag för mig att logga in här idag, var läääänge sen sist...vips upptäckte jag förnyelser. Bland annat att man kan kolla ip-nummer på kommentarer.   Så nu vet jag, ve...

Och den lär väl spridas på ett eller annat sätt antar jag. Annars får ni intresserade fråga. ...

Funderar på att lägga ner bloggen.

Jisses, fan med prylar jag har...   Letade efter skruvar och spikar innan, jag visste att jag hade det någonstans. Frågar Carola..."eh, i en låda i hörnan". Jo men tjena vad mycket hjälp jag fick där! Pah. Gissa hur många lådor jag har i hörnorna? Me...