Ja, jag har lyckats igen.
Jag förstår verkligen inte hur jag lyckas, varenda gång?

Då det var som sagt lite taskigt väder igår morse så tänkte jag fixa lite hovar när de stod och mumsade hö. det gick jättebra. Tills jag lyckades klippa mig med hovtången i fingret - IGEN! Alltid samma finger, och det andra jacket hade nästan läkt helt och hållet. Det jag lyckades med igår sitter lite värre till, vid översta leden på fingret, dessutom mycket djupare. Massa blod och inga plåster, bra kombination? Nej. Som vanligt fick jag slänga på lite vetrap och kompresser som jag fick ta från hästarnas lilla (eh) apotek. Jag brukar inte bry mig om att tvätta sår jag får i stallet, lite skit dör man liksom inte av (fast jag är väldigt bra på att påpeka för alla andra att man måste tvätta ordentligt..). Men det skulle jag nog gjort igår. Plockade av mitt oerhört snygga bandage igår kväll för att låta det luftas då det inte var världens snyggaste sår, men va fan, det läker ju. Tss, jo men eller hur! Idag sitter jag med ett finger så svullet och rött att det skulle kunna vikariera som stoppljus. Ont. Tror det får bli ett litet besök på apoteket för min del idag.

Nu har jag gnällt klart.

Vaknade kvart i sex i morse. Inte populärt, alls.
Jag var lite lätt trött igår, så jag hade visst somnat på soffan igen...något mörbultad kropp i morse. Men jag kom ganska snabbt överens med kropp och knopp att NEJ, inte gå upp! Så jag somnade om. Vaknade strax efter sju istället. Tja, sjlv hade jag hoppats på åtta...men nejdå.

Nu har det börjat åska...mindre kul...

Ja, och trött är jag dessutom!

Kunde inte somna igår, så det blev senare än planerat...
Vaknade gjorde jag dock självmant strax innan sju, med huvudvärken från helvetet. förmodligen en kombinatin av att jag somnade på soffan (igen) och att kaffedrickandet igår var minimalt.

Dagen bröjade lysande. Eller inte.
Regnvädret från helvetet...jag var genomvåt när jag kom fram till stallet.
Konstaterade snabbt efter att ha sett hästarnas blick när jag öppnade dörren ut - att nej, det var inte riktigt läge att släppa ut just då. Så de fick sitt morgonhö inne...lagom till det var slut så sken solen igen. Ut med hästarna! Sen öppnade himlen sig igen. Sen blev det sol, sen regnade det....sen fick jag besök i stallet och solen sken resten av dagen - och gör ännu.
Men det blåser som s*tan...

Nej. Nu är jag bara trött.

Dagen började ju lyckat.
2½ timme i bilkö, som visade sig orsakas (förutom alla hästnördar) av en husvagn med punktering. Stackarn! 

Ut med hästarna och sen hem igen, tänkte spendera eftermiddagen med att glo på hästar. Enda dagen jag hade hunnit dessutom....och dit kom jag, efter en dels velande.

Jäääävlarns vad mycket folk! Jag som har tyckt att det har varit mkt folk i Göteborg vid tävlingarna, eeh, snacka om att ligga i lä.

Trångt, väldigt trångt. Lite vilsen blev jag (OJ vad otippat..) också mitt i alltihopa, men allt brukar lösa sig när det gäller mig, vilket det även gjorde denna gången.

"Jeeenny!" Ja, jag hörde ju mitt namn.
Men vem fan kallar på Mig bland alla dessa tusentals människor?
Skulle inte tro det nej.

"JENNY!"
Jag fortsatte gå...
Vips står det några tjejer med stoooora leende framför mig. Haha, några av tjejerna som rider hos oss hade lyckats hitta mig. Hur söta som helst :). Snacka om att hitta en nål i en myrstack typ..

Jag mitt jävla nöt missade clinicen vid två...smart.
Det var ju det enda jag egentligen ville se denna veckan.

Nu kan hästarna fortsätta slakta grimmor (mitt stora förråd har blivit väldigt litet sista veckorna), för jag fick tag  på ett gäng billigt som tusan.
Två par ridbyxor för inga kronor alls...

Där fanns (som på alla såna här roliga mässor, som jag är livsfarlig att släppa på) såklart Allt. Förutom något ställe där man kunde få brodyr på ett schabrak för ett hyfsat pris. Schabrak fanns det överallt! Precis överallt! :O Men de tog inte på något ställe, emot andra än de de själv sålde, för brodyr. Genast sprang hundralapparna iväg, rejält...fan.

Hittade en kapson för väldigt lite pengar, men...gah...beslutsångest!
Vill jag ha den får jag pela mig dit imorgon igen. Eller lite senare, jag kan ju gå dit ett par timmar till. För hem cyklade jag faktiskt, när himlen bestämde sig för att inte lägga på locket efter en halvtimmes Ösregn.

Nu skiner solfan...

Jag blev beordrad av en underbar Pernilla att hålla mig hemma från hästarna idag, hon tyckte jag behövde vila upp mig lite. Hon är så go, helt underbar.

Vad ska jag laga för mat ikväll?

Oj, vilket tålamod jag har! 

En väldigt förkortad version;

-Vi har mailat om att låna era hästar. 

- Ah, var det dig jag mailade i morse?
- Ja det var det. 

- Vad kul! Har ni pratat igenom allt jag berättade?
- Ja.

- Men du skrev i ditt mail att du är 12 år, har det löst sig med att någon följer med er?

- Men jag har ridit i fyra ååååååår

- Jag skrev tiill dig att det är 13 år som gäller för att vara där själv. Har ni kollat med era föräldrar om de kan vara med?

- Jaaaa....

- Är de hästvana?

- Neeej...

- Ok. Men de kommer att vara i stallet?

- Nej de kan väl gå till gallerian?

- Nej... Som jag sa så har vi en gräns och vissa regler.

- Men min kompis har ridit i sex åååår...

- Det spelar ingen roll.

- Varför inte det?
*jag slår huvudet i tangentbordet*

- Det handlar bland annat om säkerhet. Händer det något så är det inte hely lyckat.

- Vadå kan de slänga av en?

*suckar högt*
- En olycka kan hända lätt.

- Den stora hästen...är den verkligen så känslig?
- Ja
- Varför det?

(!!)
- Måste man ha spö på dom?

- Nej
- Va? Men det rider vi alltid med
- Inte på våra hästar

(börjar bli irriterad)

- Varför inte det?
- Av den enkla anledningen att det inte behövs.

- Kan de galoppera?
- Eh, naturligtvis. Om man gör rätt och rider balanserat, det är så våra hästar är ridna.

- Men vi har ridit på ridskoooola

- Hur länge har dina kompisar ridit?
*I bakgrunden hör man 3 och 4 år*
- Är dina föräldrar hemma?
- Nej

Efter en dels dividerande så sa jag till tjejen att de ska fundera på saken, och att de enbart får låna två av hästarna, samt att deras föräldrar ringer tillbaka till mig.  

Hoppas nästa samtal blir lite..eh...roligare.

Jisses. Ibland måste jag säga att jag har bra tålamod och kan verka trevlig trots att jag vill gallskrika.

Det blir aldrig som man tänkt sig...

Du är som bortblåst...

Jag har drömt om dig flera nätter nu, kallar du på mig?

Var du finns idag vet jag inte. Vilket område, jo, men med en ägare som inte vill synas...
Vill du hem till mig?
Jag saknar dig och ditt busiga sätt, din långa underbara man, din insida, ditt vackra yttre...jag saknar hela dig.

Önskar så att veterinären vi hade till hjälp under tiden du var så sjuk efter kastreringen, hade haft råd eller tid att ta hand om dig. Hon ville så gärna, åh vad hon tyckte om dig! Men tid, plats och ekonomin tillät det inte.
Men så många gånger hon var ute och hälsade på oss, och för att inte tala om hur sura vissa av de vi delade stall med var - man skulle ju minsann inte vara vän med sin veterinär. Pah, vem bryr sig?

Sist jag var iväg till henne med hunden, så frågade hon hur du mådde.
Jag svarade som det var, jag vet inte...för hans ägare flyttar hela tiden, byter nummer, ny adress, och hör aldrig av sig. Trots det som skrivits i kontraktet...

Jag gråter. Saknar dig så.

Jag vill ha hem dig igen!

Hade jag vetat hur det skulle blivit, hade jag aldrig gett bort dig, till den människa som du tyckte så mycket om. Då.

Vi träffades för tre år sen...jag fick åka ut som akut sårhjälp, fick då veta att du stod i samma stall. Vad skulle jag möta? Skulle du känna igen mig?
Den synen som mötte mig gjorde mig gråtfärdig.
Tomhet, ledsamhet, trötthet....det var vad jag hittade i boxen allra längst in i stallet. En timme i din box, det var vad jag kunde erbjuda, vilket du verkade uppskatta mer än  någon ens kan ana. Ingen kliar så bra på rätt ställen som jag gör ;).

För något år sedan ringde hon, din ägare. Berättade att du förstört din hov så pass mycket att det var aktuellt med avlivning. Jag blev stum. en hov, hur hade det blivit så allvarligt? Jo han hade en spricka...hur stor? Ja några försäkringspengar fick hon inte ut i alla fall! Jag blev faktiskt riktigt irriterad och sa att NEJ, en spricka avlivar man verkligen inte en häst på grund av! Dagen efter fick jag samtal igen, och då var allt fixad - det behövde inte ens nitas. Vad var det jag sa...

Det är det sista jag vet om dig. Det sista jag fått veta hur du mår.

Lilla vackra älskade Lucky. Var finns du?

Mitt lilla bustroll...:'(

Råckade somna i soffan, vaknade med datorn i knät.
I med piller så det blir sömn ganska fort igen.
Sen var det dags...leta...var fan är min mobil?? Den ligger alltid nära mig"" Snacka om detektivarbete. Jag blev hungrig i all stress (får panik vid såna här sker, kontrollbehov har jag så det står häriga till) efter en stund och öppnade kylskåpet.
Där låt min mobil.......! Hur FAN kom den dit???????????'

Det var många som sökt mig uder kvällen...ooch jag har dåligt samvete för att ingen fått tag på mig. Usch!

Nu ska jag lägga mig, denna gången i sängen, kroppen är lite stel efter att jag somnade på soffan i natt (där har jag lite svårt att ha telefonen på kudden *s*.. När jag är i sängen har jag telefonen på kudden , så då hör jag alla som ringer. Så from i natt fungerar Jenny-jouren igen. Svarar jag nte så ring en gång till, då vaknar jag direkt :)

Dags att sova. Ring om det är något älskade vänner!

Finns alltid för er!

Det vet ni!

*Dygnet runt.

Dagens i-landsproblem; något skumt har hänt ena mobilen, då det inte fungerar att ställa alarm, Som i morse tex, hade den fungerat hade jag garanterat varit vaken!

Vad händer?
Har det hänt något?
Var finns du?