Jenny kan. Hon fixar minsann allting.

Oh ja, henne kan man alltid fråga!

Klart hon gör allting utan att blinka.
Såklart.

Ja jäääklarns vad alla ska vara glada över att hon finns.
Oj oj, ja vad vore världen utan henne.

Svårt att föreställa sig va?

Ja ni får ursäkta. Men, vissa kan dra åt helvete.

Jag är inte nån jävla maskin.

Ja varför skulle något gå bra en dag?

Igår kväll var det riktigt trevligt. Fick dessutom lite besök...en liten valp, 12 veckor, som ville komma och bita en Jenny i näsan. Herrejösses vad söt! Jag smälte som glass i solsken... Gudomlig liten varelse, som blev lite ledsen när hon upptäckte att matte skulle stanna kvar hos oss - hon skulle med K´s föräldrar. Ve och fasa!

Resterande kvällen gick också bra. Som sagt, trevligt...och jag blev mycket förvånad över vissa i huset måste jag säga.

Dagen idag. Fy fan säger jag bara.

Jag råkade få lite uppmärksamhet och beröm, mkt av det sistnämnda (tja, jag kan inte bli mer än glad när jag får fram precis samma sak som en av de mest kända terapeuterna i sverige). Att jag sen råkade lyckas fixa en häst som andra gett upp och ägaren grät av lycka (har jag aldrig varit med om faktiskt..) när hon såg resultatet. Nej det svider i andras ögon, för nej jag är ju inte värd ett skit. Jag vet att jag inte får jobba svart, men i nuläget skiter jag fullständigt i det, vilket gör denna människa ännu argare.  Det är nästan så man inte ens vill ta emot en ynka hundralapp,för de blickarna manfår är inte av denna värld. Men sen är det ju så, att ber man mig komma ochsen fixar jobb...ja då anser jag att man bara ska hålla käften och gilla läget (ingen har tvingat h*n att fixa något!). Framförallt när manblir nöjd över en behandling. Fast ett tack fick jag inte ens, inte heller en enda krona (det rök vi ihop om big time kan jag lova), vilket var ett krav från mig.

Sen kom droppen som fick allt att rinna över...

Gissa hur roligt det är att höra hur kass man är, när man precis fått höra ett "du vet vad du gör" från samma människa. I nästa sekund sitter h*n och säger att hon egentligen har vääärldens bästa terapeut till hästen, han är sååå duktig, behandlar massor med tävlingshästar och har sååå bra rykte.
Ja men vad kul, inte missunnar jag andra att lyuckas. Men hur jävla respektlöst är det inte att sitta vid sidan om mig och säga så, när jag knappt en timme senare behandlat ett gäng hästar...
Jag blir ledsen, och mycket mycket besviken. 

Kan ju säga som så, att jag känner mig inte värd ett piss för tillfället.
Jag som trodde att jag faktiskt var hyfsat bra på vad jag gör...?
Men jag kan ju ha tokfel. Skitsamma.
Jag gör så gott jag kan...mer än så kan jag knappast göra...

Sen var det ett par saker till som hände, då blev jag fly förbannad. Lindrigt uttryckt. Satan vilket liv det blev. Bryr mig inte! Sen ska det ältas och berättas om hur hemsk jag är, bryr mig inte ett dugg om andra (nej men eller hur) och när jag inte orkade höra fler versioner och lögner om allt som dessutom förändrats flera gånger på några minuter mm...jag orkar inte. Varför inte bara ge sig?? Var ligger problemet?? Man löser något på en gång, sen slutar man diskutera det. Men det fattar inte alls uppenbarligen. Sen är det så att ska man ljuga så kan man väl i alla fall göra det på ett bra sätt, samt hålla sig till samma sak hela tiden.

Jag mumlade något om att sätta sig i en offerroll...då blev människan inte alls glad - kunde jag inte säganågot annat?? Tja, martyr, passar det bättre? Då kom nästa frispel. Då bytte jag strategi, blev snäll som ett lam och log när jag pratade. AJ vad det gör ont på de man är arg/sur/irriterad på! Funkar varje gång.

Det fattar en massa pengar, kanske inte så mycket för andra men för mig var det jäkligt mycket pengar!

Detta var den korta versionen, mycket förkortad, fy fan vad jag fått ta emot mycket skit idag :( 

Just ja. Fick brev från fogden igår. Oj.
Men men, det var väntat så det är inte mycket att hänga upp sig på.
Pratade med P igår när jag satt på tåget, han blev inte alls glad över hur jag behandlas, och blir lurad. Han var med och flyttade mitt liv ner hit och avgudade stället från första stund. Nu ska stackarn behöva flytta alla sakerna igen...om det nu går som vi(jag och pappa *s*) vill. Verkar i alla fall lovande! 25 kvm större än jag bor nu, och bara 100:- dyrare...inkl. allt...snacka om att jag är lycklig. Just nu har jag nämligen en boendekostnad (eftersom jag blir grundlurad och inte kangöra ett skit åt det i nuläget) på mellan 6-7000 i månaden. Det går liksom inte ihop, när man har en inkomst på drygt 6000. Nej skulle inte tro det...

Pappa. Min snälla pappa. Fick en massa presenter av honom idag (igen) och jag blir rörd, mycket rörd. Men han var ledsen över att han inte hade hunnit till OnOff idag, missade stängningen med bara några minuter. A´lltså, det är lugnt...faktiskt. Men nej, det var det minsann inte! Han tyckte jag skulle ha en boxer typ NU, så jag kunde kolla på mina favoritserier på tv...just nu har jag inte många kanaler nämligen. Pust. Var nervös över att han köpt tv´n som han råkat försäga sig om (förvirrad? Nejdå ;p ), den är ju för tusan större än min vägg här hemma.

Min nya (nåja, några månader gammal iaf) dator har flippat ur. Nätverket funkar inte, säkerhetsnyckeln har lagt av...denna gamla datorn funkar det på, men med tokdålig signal och internet startas om varje minut (japp, faktiskt). Vete fan vad grannen har hittat på. Jag blir skitsur om något ändrats, eller om något har flyttats (de VET om att nätverket inte funkar om jag så bara är två meter bort från soffan), för jag betalar rätt bra med pengar varje månad för det.
Ser ut somom jag måste ta bort nätverket imorgon och installera om allt där inne så alla säkerhetsnycklar och annat nödvändigt blir nya. Men hur roligt är det att sitta där...

Nu ska jag sova. Dumpade av folket här för drygt en timme sen, så nu är jag trött som tusan. Gick och la mig halv tre i natt (mycket att prata om med vissa *s*) och gick upp halv sju. Lite lätt trött i ögonen ja...
Febern har fortfarande inte gett sig. Börjar bli riktigt irriterande på den nu.

Varför kan förkylningen inte bara bryta ut??

Febern vägrar släppa, och jag knaprar piller för att orka stå upp överhuvudtaget. Känns väldigt lovande inför helgen..

Det är sällan jag önskar att jag blir sjuk, men denna gången hoppas jag VERKLIGEN att det blir så. För då kanske jag blir av med den skumma infektionen (eller vad det nu är) som dylr upp i kroppen lite då och då, men sjuk blir jag aldrig. Hellre rejält sjuk en gång än att gå och känna sig febrig med jämna mellanrum. Nej tack. Funderar på att springa iväg till en läkare och be om att få kolla lite värden, men är lite rädd för resultatet. En sak har jag i alla fall konstaterat - min B12-brist bör jag behandla igen. Egentligen ska jag gå på livstidsbehandling på grund av den, men jag har glömt bort att förnya mina recept...på ett par år...*rodnar*

Puckona som red i förrgår smsade mig igår kväll...och hade ringt ett par gånger såg jag, men jag hade glömt den ena mobilen hemma när jag var och hade lektion så det hade jag missat. De frågade om de kunde komma idag...skulle inte tro det! Fick tillbaka "men vi betalar". Återigen skrev jag nej, de var inte välkomna. "På lördag då?". Men seriöst, förstår ni inte vanlig svenska? Svarade lite surt att Nej, de fick inte komma tillbaka.

Helt plötsligt ringde mobilen. Nytt nummer, tja, bara att svara.
Då var det en av puckonas mamma (som jag försökt få tag på), som frågade när de kunde komma tillbaka. Jag förklarade situationen på ett lugnt och sakligt sätt, samt sa att det inte gick bra sist och att ena hästen fortfarande är dålig på grund av den turen. "Men de betalar om de får komma". Snälla, det handlar inte om det... "Men de vill komma". Eh, NEJ. "Men så farligt kunde det inte ha varit sist". Jag började bli lite ilsken vid detta laget...fick då till svar att puckona var mycket hänsynsfulla och tog ansvar, dessutom förlorade vi pengar om de inte fick komma. DÅ blev jag arg kan jag lova!

Jag gjorde klart för henne att vi inte bryr oss om några pengar, hästarnas hälsa går i första hand, resten är inte värt någonting. "Men om de betalade extra?". Varpå jag förmodligen lite otrevligt sa, att istället kan de betala veterinärkostnaderna som förmodligen kommer att komma efter nästa gång de skulle kommit i så fall. Hon förstod inte alls vad jag menade, för det KUNDE faktiskt inte vara så illa. Eh, jo. Ena hästen vill knappt gå, ömmar t o m när hon går på GRÄS, har dessutom jävligt ont i sitt ena bakben.
Hon försökte återigen med att de var ansvarsfulla...
Då ilsknade jag till och sa att hon inte respekterade mig och mitt val, samt la till att puckona var fruktansvärt oansvariga.
Då la hon på luren.

Ja jag var otrevlig, men det skiter jag fullständigt i.
Är det något jag inte klarar av så är det korkade människor.

Dags att krypa in i duschen. Hästarna kommer in lite tidigare idag, då jag (tyvärr :S ) har ett tåg att passa. Får ta en mycket tidigare buss, men jag har inget val. Efter de köerna jag har fått stå ut med sista dagarna, senast idag, så kan jag bli både en halvtimme och en timme försenad. Inte alls roligt, för på kvällarna blir det ännu mer folk på tågen och jag pallar inte få något mysko anfall eller något sånt trevligt. Är lite nervös, för nu har jag inte varit iväg på ett par veckor... Men i början av augusti börjar det igen, åka mellan malmö och helsingborg fram och tillbaka varannan vecka, samt blir det trelleborg en eller två gånger i veckan. Farbror psykdoktor vill att jag åker in så ofta, jag mår tydligen inte så bra. Vilket även konstaterades via det tel.samtal med jouren för några dagar sen...så jag har inget val. Men men, det löser sig! Det har varit värre, typ.

Datorn ska packas ner, kanske får ni en liten uppdatering om läget ikväll...urka, får hoppas att allt går bra.

Huvudet mår inte helt toppen idag dessutom, men det har jag inte tid med nu så det får krascha en annan dag. Så det så.

Hepp!

Ja jösses, marsvinen...

Stallägaren och jag stod i en av hagarna och funderade på hur vi skulle kunna hitta tjejerna som hyrt två av hästarna. Hade varit ute LITE längre än vad som var avtalat. För att göra en lång historia kort kan jag meddela att när de kom tillbaka var jag fly förbannad. Först och främst för att de riditi MÅNGA timmar, i HÖGT tempo i denna värmen (trots vad jag sagt Innan de red iväg) och verkligen flåridit. Båda hästarna var så trötta att de knappt ville dricka, ena hästen var halt på ett bakben.
De ville betala och sen komma tillbaka. Jo men eller hur! Jag bad de ta sina pengar och åka från stallet fort som f*n, och de var verkligen inte välkomna tillbaka. Men de förstod inte vad de gjort för fel...? Då drog jag med dom in i stallet igen och bad dom titta på hästarna. "Svettiga och ansträngda" var svaret. JA! Kan man lugnt säga!
Ena hästen repade sig ganska fort och fick komma ut i hagen för natten (28 grader varmt när jag åkte från stallet, var döende..), den halta stackaren fick stå inne och fick ännu mer hö och vatten. Såg piggare ut när jag åkte, men fy f*n vad hon ser ut. Lilla vackra tjejen.

Nåja, sen var det ju det där med marsvinen.

När vi gick förbi huset så sneglade vi lite mot deras utebur (självklart ska de få smaska lite gräs de också!) och jävlarns...buren var tom! Några sekunder senare såg jag något grå/vitt lurvigt som sprang inne i ett av fläderbusk/trädet (vete tusan vad det äe gentligen). Stallägaren hämtade en håv och jag slängde mig in bland grenarna för att försöka få tag på någon av de tre små liven (gudomligt söta!). Sen dök tonårssonen med tillhörande kompis upp, och vi påbörjade marsvinsjakten... Bredvid oss stod en tårögd stallägare, livrädd för att hennes små vänner skulle försvinna. Jag har världens spindelfobi - men fick vackert trotsa den och dyka in bland all spindelnät... efter en stund fick jag tag i en av bebisarna! Lycka! Ner i buren, sen in i busken igen (puh), en stund senare fick jag tag på nästa bebis... Den tredje fick jag inte tag i, men hon fångades av kompisen i håven ;). Nu är de inne och ska vara det, tills jag har hjälpt till med att fixa dit ordentligt med nät på buren så de inte kan ta sig ut. Jag sköter inte bara hästarna i stallet, jag är allt-i-allo :D. Men det är väl det minsta jag kan göra, eftersom de har så bra koll på hästarna åt oss.

Igår dog en höna förrsten...stackarn. Men det var dags, hon har varit kass ett par veckor pga skada i ögat som i sin tur blev en riktigt ful infektion...och den tog hennes liv.

Vattenpumpen funkar igen! LYCKA!
Ni vill inte veta hur jobbigt det är att bära ut ett par hundra liter vatten om dagen till hästarna. Nu när det är så varmt dricker de som svampar dessutom. Uscha.

I natt däckade jag, totalt.
Jga har inte varit ordentligt sjuk på flera år, men nu verkar det inte bättre än att jag kommer att må apa några dagar. Pernilla, vår stallhjälp, är också kass och har legat i sängen med frossa sen i helgen - stackarn! Men desto mer synd om mig, som vackert får pela mig upp imorgon för att ta hand om hästarna, pust. Men hon rycker in på lördag morgon istället, för då är jag inte hemma...åker på fredag em/kväll och är hemma seeent på lördag kväll (tack och lov får jag skjuts hem! så hemresan tar inte drygt tre timmar...). Hästarna kommer in ordentligt sent, men vad gör det...inget alls.

Det var tufft att ta sig ur sängen i morse. Febern var inte att leka med! Jag som normalt ligger på 36,4 i temp är död när jag är uppe i 39 (sist jag hade influensan, mitt i flytten -03 hade jag 41 grader, då var jag inte mycket till människa). Idag vet jag inte riktigt hru jag har stått ut. Stallägaren tittade konstigt på mig i morse när jag satt ute och drack cola (vattenpumpen var ju sönder och inget vatten = kunde inte fixa kaffe. Gissa hur huvudvärken var när jag kom hem? Bara en halv mugg i morse..), rökte och var inlindad i fleecetäcken. Då var temperaturen ute över 20 grader...
"Du ser inte pigg ut.."
Nä, jag är typ döende.
Masade efter en stund in mig i sadelkammaren och satte på elementet på högsta temp, jäklarns vad jag frös, huttrade som aldrig förr. Efter en timme eller två fick jag dra mig utåt i stallet för att mocka...fortfarande inlindad i täcken. Usch. Nej, hoppas verkligen inte att det blir något riktigt illa av detta. Jag menar, hästarna...! Vem tusan ska ta hand om dom? Nej nej, detta får gå över fort! Fast när jag väl blri sjuk så ligger jag i tre dagar, sen är jag frisk igen (förutom flunsan, då kan man inte röra sig öht). Sova-bort-dåligt-mående är vad jag alltid går på, funkar varje gång. Med andra ord rör jag mig inte längre bort från sängen än till kaffekokaren och dörren - måste ju röka (eh).

Fan. Jag har verkligen inte tid att bli sjuk nu.
Dessutom gör det mig förbannat ledsen, för jag kan inte åka in och hälsa på carola, simon, edith och resten av deras familj imorgon. Risken finns att jag smittar en väldigt infektionskänslig liten tjej och det vill vi verkligen inte utsätta henne för. Skulle det hända henne något vet jag inte vad jag skulle ta mig till, min värsta mardröm i nuläget.
Men de blir våldgästade nästa vecka istället, så jag får vänta...och gråta lyckotårar tills dess :) (som om jag inte gjort det tillräckligt redan liksom *harkel*).

Nu skriker sängen...äntligen mindre feber, knaprar piller som en tok för att värmen ska slå ut skallen också.
Är rädd för att det blir både duntäcke och filtar i natt, fy satan vad jag fryser.

Idag är jag ynklig.

Ett liv blir till, ett annat kan förloras på en sekund.

Jag vet inte varför alla tankar dök upp nu, men hjälp vad ont det gör.
Många gånger under alla år har jag försökt släcka ett liv. Mitt eget.

Aldrig har jag lyckats, till min förtvivlan många gånger.

Många är de som har sagt att det är helt otroligt att jag fortfarande lever.

Både på grund av mitt mående och alla olyckor jag har varit med om.
Senast förra året (när jag lyckats dra mitt finger ur led när jag byggde staket i stallet..) skrattade jag hysteriskt och sa att nu finns det inte mycket mer i kroppen jag kan skada! I november var jag med om en olycka som kunde slutat olyckligt, närmare bestämt döden. En hästhov i ansiktet. Mardröm. Minns det än idag detaljrikt, precis vad som hände de närmaste minutrarna efter händelsen.
Helvete, det var det första.
Nästa var, jävlar vad mycket blod...

Hoppsan, tänderna sitter inte där de ska.

Kände på näsan, nej, den satt där den skulle.
Varför blödde det så mycket i munnen? Oj, det var inget litet sår, och benflisor både här och där.

Stel i ryggen, ömmade i nacken.

Bäst att få in hästen i boxen. Enkelt fixat, tog tag i grimman och gick in där han hörde hemma.

När boxdörren väl var stängd så kände jag hur förbannat ont det gjorde.

Bestämde mig ganska fort för att hästarna fick vänta på sitt foder, kanske bäst att åka till sjukhuset först.
Ut i bilen där mamma väntade, men kom då på att jäklarns - vi kunde inte åka redan! Först behövde jag nog en handduk att hålla för munnen så jag inte blodade ner bilen.

Gick lugnt in i stallet igen och hittade en någorlunda ren.

Ut igen och mamma trampade på gasen rätt rejält.

Onödigt, för SÅ farligt var det väl inte...

Sen kom smärtan. Fy faaan säger jag bara.

Sen hade jag sån sinnesnärvaro att jag till och med hann ringa till Carola när vi var på väg. Minns till och med varje ord vi sa av någon märklig anledning. Var ju dessutom tvungen att upplysa om varför jag inte skulle dyka upp på msn senare på kvällen, visste ju inte hur lång tid allt skulle ta *skrattar*.
- Hej, hur är det?
- Bara bra, själv då?
- Jo, jag sitter i bilen på väg till akuten.

- VA?

- Ja jag blev sparkad i ansiktet av en av hästarna i stallet.

- VA??

- Det tog nog ganska illa för tänderna sitter inte där de ska.¨

- VA??

- Jag ringer när jag vet mer och är utsläppt igen.

- Det är bäst för dig det!

Detta är den värsta olyckan som hänt, eller rättare sagt, den som varit närmast döden.

Väldigt nära döden... 5 cm högre upp och näsbenet hade förstört hjärnan, totalt. Döden eller grönsak, tja förmodligen hade det varit det första. För de som känner mig vet när det är dags att dra sladden, typ.

Jag vet att jag ältar, men denna olyckan har satt sina spår, och jag försöker bearbeta den varje dag. Men det är tufft, väldigt tufft.

Det första jag tänkte på när jag satt på akuten och väntade på kirurgen (misstänkte starkt att jag skulle bli skickad till Malmö till tand-/käkkirurgen, trodde övriga personalen också) var; vem ska nu ta hand om hästarna?

Hur dum får man bli, klart någon annan hade gjort det.

Hästarna. Det är de som alltid har hållt mig ovanför vattenytan.
För, vem skulle tagit hand om dom? Vad hade hänt med Fabina? 25 år gammal, med en kronisk skada som kostade ohyggligt mycket pengar. Hon hade avlivats...
Lucky och Favina, vad hade hänt? Favina hade någon på buke fått ta hand om, många av dessa underbara människor hade garanterat hjälpt henne.
Lucky hade hamnat hos någon okunnig hästmänniska som inte förstått sig på hur en levnadsglad fd travare fungerade eller skulle tränas...

De andra hästarna, tja, när de levde mådde jag inte lika dåligt som tidigare, så dom var jag inte orolig över ett dugg.

Det jag tidigare tyckt och tänkt, dvs - ingen kommer att sakna mig ändå om jag dog, har jag stängt av. Klart som fan att det finns de som skulle sakna mig.

Nu är det i alla fall konstaterat, det finns verkligen inget mer som kan gå sönder i mig.

Men nu, i efterhand, ja jag vet inte...men livet är rätt så spännande...

Det trodde jag aldrig att jag skulle upptäcka, men för två år sen så stannade livet upp. Jösses, jag levde!

Många prövningar och fler kommer det att bli, det är jag övertygad om.

Men har jag överlevt allt detta, vore det märkligt om jag inte skulle klara av alla de som jag kommer att möta i framtiden.

Säger som jag gjorde i första meningen.

Ett liv blir till, ett annat kan förloras på en sekund.

Alla hästägares dröm!

Alternativt mardröm. Framförallt när det gäller 7 hästar...pust.
Mycket vatten, och måånga fyllda vattenhinkar står det fulla i stallet. Den lagas imorgon någon gång under dagen, men NÄR har vi ingen aning om. Tur man är ganska stark ;).

I övrigt har jag haft en slappdag, rejäl sådan.
Eller ja, SÅ slappt har det inte varit! Har suttit på nålar hela dagen, tills jag fick veta att liten bebis hittat ut - då släppte allt och jag började stortjuta haha. och har gjort sen dess...jösses. Ett litet liv liksom - helt otroligt!

Denna veckan ska det bli tokvarmt. Urk! Framförallt till helgen. Jättekul, eftersom jag ska iväg och jobba då, en dag med saker inplanerade minutiöst för att jag ska hinna med allt. Det kommer att bli riktigt tufft!

Hästarna fick vila idag.

Donnan som har tappat i vikt har stått inne två nätter och är SÅ nöjd! Syns på hullet också, har redan lagt på sig, förmodligen för att hon får slappnat av ordentligt. Denna veckan ska hon bara gå med på skrittlektioner, perfekt :).
Pondus är kass, hovarna igen. Inget ordentligt fånganfall ännu, och ska inte bli heller! Dock har han lite puls i ena frambenet, men går ok och haltar inte - markerar inte heller för den delen. Nu förstår jag varför han har röjt i boxen på nätterna och har rasat så i vikt. Blir likadant varje gång, men jag är så förbannat trög så jag tänker aldrig på det..............
Har fått tag på hö till honom nu (ruskigt bra pris dessutom), nu är det slut på ensilage för hans del! Har fått nys om att det är just det som kan utlösa fång. Jag vill INTE riskera att han får ett ordentligt anfall igen, som det han fick för snart ett år sen, fy fan vad kass han var. Ska även dela av hagen så han får gå själv en vecka eller två - samt få fri tillgång till hö hela dagarna.

Ååååh så många tårar som fallit idag.
Av lycka!

Världen har idag berikats av ännu en liten goding.

En fantastisk liten människa, som är mer än välkommen. 

Stort Grattis och lycka till, önskar jag alla inblandade.

Underbart!

Fantastiskt!

Ha ha, han är så söööt!

Jag har sen några månader börjat jobba lite så smått med honom, framförallt grundläggande som tex. flytta för tryck och sånt... Har haft lite uppehåll sista veckorna, så det var dags att börja igen.Det gick kanon idag, han lyder minsta vink. Det var dock några veckor sen vi jobbade med det på lite större yta, då jag bad honom gå på en liten volt kring mig, för att sen be honom stanna för massor med beröm, sen har vi tränat annat.
Mitt i alltihopa kom han på att han ville prova något nytt!
Han inbjöd själv till att bli longerad, så, självklart ska han få prova det.
Jag skrattade så jag grät! Så roligt han hade!
Och vilket steg .
Vill förtydliga att jag inte brukar longera så unga hästar, bara när de själv inbjuder till det, så ingen går i taket.

På vägen ut från ridbanan tränade vi lite anti-rädd. Han är nämligen väldigt rädd för både det ena och det andra. Värst är när det tex från gräs går över till grus - han ser helt döende ut när han ska behöva gå där . Näst efter det kommer ensilagebalarna...han är övertygad över att de äter små hästar..
Ensilagebalarna har han alltid haft problem med, men när vi ändå var på gång så tänkte jag att va fasen, vi tar och tränar på det också. Det var så här farligt!
Men tusan vad bra det gick, det slutade med att han stod och åt med huvudet inne i en bal .

Duktig skrutt!